Under trettonhundratalet var det gamla bondesamhällets tid till ända och det feodala hade kommit – feudom betyder gods på latin. Bönderna hade förlorat rätten att bära vapen och skattetrycket ökade. Många tvingades att sälja sina gårdar och en del fick ta sig fram som tiggare.
Även stormännen råkade illa ut och de delades upp i högfrälse och lågfrälse. De uppror som förekom var mindre lyckade och den fattiga befolkningens motståndskraft minskades. Landet härjades av svåra sjukdomsepidemier och den s.k. digerdöden tog på tre år en tredjedel av befolkningen.
Under fjortonhundratalet hade förhållanden ändrats och folket gjorde kraftigt motstånd, men kampen gällde inte bara de inhemska härskarna utan som sagt tidigare Sveriges nationella oberoende. Erik som ville förvandla hela Östersjön till sitt imperium förde ständiga krig mot Hansan, men krigen var kostsamma och kungen satte in danska och tyska fogdar på de svenska slotten.
1434 utbröt Engelbrektupproret. Det hade föregåtts av många uppvaktningar och klagomål från bönder och bergsmän, bl.a. klagade man över kungens fogde i Västerås Jösse Eriksson. I Engelbrektskrönikan framställdes han som oerhört grym:
"De fattiga bönder i Dalarne bo,
deras fogde gjorde dem så mycken oro;
Han lät dem så svåra plåga
och skattade de dem av mest av vad de äga.
Han lät de bönder i rök upphänga,
så svåra lät han dem tränga.
Deras ... lät han därmed plåga:
de spändes för hölass; dem skulle de draga.
Dem gjordes därmed så stor nöd,
de födde strax barn som voro död.
Mycken mer orätt han dem gjorde,
ho där grannenliga sporde."
Upproren gav resultat. Skatterna och avraden sänktes och landet styrdes av en svensk riksföreståndare och en riksdag skapades där bönderna kunde föra sin talan. Därmed hade de åter blivit en viktig politisk kraft. Men när en del av adelsmännen genom upproret fick kontroll över landets borgar vände de sig mot bönderna och 1436 mördades Engelbrekt.
Efter mordet valdes Karl Knutsson Bonde till riksföreståndare, han tillhörde de högfrälsemän som stod på Engelbrekts sida. Han kom också från rikets förnämsta ätter och han hade både Bonde och Sparre i släkten.
Bland biskoparna fanns det också de som hyllade Engelbrekt. En av dessa var biskop Thomas i Strängnäs.
Thomas var rikets kansler och han valdes till biskop 1429. Han efterlämnande den berömda visan om frihet
som han skrivit. Frihet ansåg Thomas var det bästa ting:
som han skrivit. Frihet ansåg Thomas var det bästa ting:
"Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du var dig själver huld,
du älskar frihet mer än gul,
ty frihet följer ära."Om Engelbrekt berättar visan:"Det var en man kallade Engelbrekt
om honom nu börja denna dikt,
i Sverige var han födder.
Han förde krig land klubba och svärd,
han fäktade fast förutan flärd,
och därtill var han nödder."De utländska fogdarna var hatade:"Utländske rådde i Sverige då,
det kunde ej värre i riket stå,
de styrde land och fäste.
Svenske män hade sådan nöd,
de ville då hellre var död än lida längre slika gäster."Efter mordet på Engelbrekt var förhållanden dåliga:"Sedan Engelbrekt var död,
då stod än riket som förr i nöd
ty konungen ville ej hålla,
det han hade med dagtingan gett
att hålla riket vid lag och rätt.
Gud ville att han skulle falla."Karl Knutsson Bonde vågade både gods och liv:"Karl vågade därom gods och liv
och satte sig till kamp och kiv,
att svenske skulle förenas.
Gud gav honom därtill makt och sinn
att köra den, som ville ej själver, in,
att riket skulle ej grenas."Visan slutar med:"Frihet är en säker hamn,
det visar frihet med sitt namn,
dem som henne kunna lyda.
En hamn som värjer vind och våg,
frihet beskärmar både hög och lågt,
ty bör man frihet pryda."
Karl Knutsson Bondes ivrigaste motståndare var Jöns Bengtsson Oxenstierna. Han var son till en Uppländsk lagman och fadern var ledamot av det utskott som skulle leda landet under Kristofer av Bayerns regeringstid när han var i utlandet.
Jöns Bengtsson Oxenstierna hade liksom Ulvsson studerat i Europa. Han valdes också 1448 till ärkebiskop i Uppland. Hans mål var att med de nordiska grannländerna bilda ett försvarsförbund. Landet skulle styras av ett riksråd med förnäma adelsmän och biskopar som hade stor självständighet i förhållande till en så kallad unionskung.
Under Erik av Pommens regeringstid visade det sig att dessa härskare hade egna syften och de missbrukande ofta sin makt. Oxenstiernas vapensköld var ett oxhuvud.
Oxenstierna var företagsam och han drog sig inte för att uppvigla bönder för sina syften. Han var lika mycket krigare som präst och framför högaltaret i domkyrkan tog han åtta år efter sitt tillträde av sig biskopsdräkten och satt i stället på sig rustning. Han lovade att inte återvände till sitt ämbete förr än förhållandena i landet annorlunda.
1457 besegrade bönderna och ärkebiskopen i Uppland Karl Knutssons trupper på Mälarens is. Erik Axel Tott utropades som riksföreståndare och Bonde flydde till Danzig. Kristian I av Oldenburg övertog kungakronan och unionen var återupprättad.
1463 var den svenska allmogen trött på Kristian och de uppländska bönderna tågade åter mot Stockholm. Orsaken var bl.a. kungens skattepolitik och han kallade honom ”Kristian bottenlös tom taska.”
Man belägrade Norrmalm och Helegandsholmen och ett stilleståndsavtal upprättades, men kungen bröt avtalet och ett blodbad sattes igång – cirka tusen bönder dödades. Oxenstierna fördes till Danmark och kastades i fängelse.
Smör var ett viktig bytes- och betalningsmedel. Skatter, avraden och tionden betalades nämligen till stor del i smör. Den årliga skatten (skeppsvisten), som bönderna tvingades betala efter slaget vid Sparrsäter 1247 bestod av en tredjedel smör. Bild: Olaus Magnus ur ”De Nordiska folken”.
1464 leder händelserna till allmän resning. Ledaren för upproret är en av Vasas förfäder – Kettil Karlsson Vasa som också var biskop. Kristians armé besegrades vid Haraker norr om Västerås. I Kettils armé fanns det en ung riddare som hette Sten Gustavsson Sture. Han var systerson till den avsatte Karl Knutsson Bonde.
Sten Gustavsson Sture blev senare känd som Sten Sture d.ä. Han hade stora jordegendomar i Småland, Östergötland, Södermanland och Västergötland. Han var också gift med Ingeborg Åkersdotter och blev på så vis släkt med den dansk-svenska ätten Thott. Sten Sture var affärsman och handlade med smör spannmål, hudar och järn. Sten Sture d.ä. tillhörde de höga frälsemän som tidigt insåg vilken sida som var starkast. Hans vapensköld hade tre sjöblad. Riksföreståndarbefattningen innehade han till 1503 med undantag från åren 1479-1501, då han överlämnande den till den danske kungen Hans.
1465 är Albert tjugofyra år och han är fortfarande är Peter Målares medhjälpare . I Sala landskapsförsamlings kyrka målar han större delen av kyrkan ensam under 1460-talet.
1469 företar Kristian sig ett nytt anfall på Sverige, men slås tillbaka av Axelssönerna. 1460-talet är en period med många byten vid makten. Först tog Kettil Karlsson Vasa makten och avsattes i augusti 1465 av Oxenstierna som i sin tur avsattes av Erik Axel Thott. Till slut återinkallades 1467 Karl Knutsson Bonde.
Oxenstierna startade åter igen ett uppror mot Bonde, men misslyckades och drog sig tillbaka. Jakob Ulvsson utnämndes till ärkebiskop i Uppland.
1470 begravs Karl Knutsson Bonde i gråbrödernas kyrka på Riddarholmen. Sten Sture utses till riksföreståndare och hans tid som rådets ordförande (under provisoriska förhållanden) skildras av en del historiker som positivt; ”han brände inte några bönder och han framstår som fredens återställare och bevarare”. (V. Moberg.) Andra menade att han var en; ”… maktmänniska som främst kämpade för sin egen ställning.” (Jerker Rosén) Fråga är om inte de historiker som talar om maktmänniskan Sture ställer nutida kvar på en medeltida härskare?
1471 belägrade Kristian Stockholm. I spetsen för en allmogehär besegrar Sten Sture kungen vid Brunkeberg. Före slaget försöker Jakob Ulvsson att få Sten Sture att förhandla med Kristian, men misslyckas.
I en krönika (Sturekrönikan) berättas det att de stridande var femtontusen man och att trettonhundra av dessa var borgare från Stockholm. Borgerskapet var splittrat och Ulvsson hade före slaget sagt att där är; ”en del Sveriges allmoge och infödde gode män uppå båda sidor.” Efter slaget hyllade ärkebiskopen Sten Sture och talade om Guds, S: t Eriks gunst och nåd.
Efteråt blev det stora förändringar. Stockholms råd som till hälften bestod av tyskar blev nu helsvenskt och inte heller fick några utlänningar inneha tjänster som tullskrivare, statsskrivare eller vårdskrivare.
1480 är Albert fullt sysselsatt med att måla kyrkor i Uppland. På en säsong ska Albert och hans medhjälpare ha målat cirka femhundra kvadratmeter. De målade Kumla (1482) Kalmar (1485) och Ed (1487), samtida med dessa är Husby - Sjutolft, Härnevi, Härkeberga, Floda, Yttergarn och Täby.
1485 grundades Nordens äldsta universitet Uppsala.
1485 kom boktryckaren Johan Snell från Lübeck till Stockholm. Den första boken trycktes i landet. Inom unionsvänliga kretsar genomdrev man i riksrådet att kung Hans skall erkännas som härskare, men detta lyckades Sten Sture förhindra.
1489 på nyåret invigs i bykyrkan gravmonumentet S:t Göran och Draken den förs dit i kyrklig procession. I spetsen för de församlade hade Sten Sture tågat med riksrådet och ärkebiskopen, men träskulpturerna var inte enbart ett monument över Sten Sture utan den skulle också symbolisera slaget vid Brunkeberg.
Draken föreställer de danska tupparna och kung Kristina, ryttaren var Sten Sture och den knäböjande kvinnan är Stockholm. På hästens seltyg kan man i alla fall se de tre sjöbladen.
Om Sten Sture kan man nämna att sina första vapen hade han burit då han deltog i biskop Kettils uppresning mot konung Kristian I. Sedermera hade han med ridderlig kraft uppehållit Karl Knutsson vacklande tron.
Denne konung var herr Stens morbroder och överlämnade åt honom på sin dödsdag den högsta makten i Sveriges rike med den av erfarenheten ingivna förmaningen att inte trakta efter konunganamnet; ”ty det har bräckt min lycka och kostat mitt liv” sade den döende.
Herr Sten var så välbekant hos Dalkarlarna och bland Stockholms borgare att han av dessa först och sedan av Sveriges övriga allmoge erkändes för riksföreståndare efter konungens frånfälle. Herrarna däremot var inte ense om att erkänna hans myndighet. De missnöjda inkallade återigen konung Kristian som med en väldig flotta infann sig i Stockholm.
Svenskarna beredde sig då till striden mot Danmarks mest lysande riddare med djupt allvar. Tidigt en morgon gjorde hela hären en bön och skriftade (bikt). Därefter uppstämdes stridssången S: t Göransvisan under det att massmororna ryckte fram mot Brunkeberg där danska huvudbanéret ”dannebrogen” fladdrade.
Striden blev skarp och grym. Efter blodiga ansträngningar och tappra bedrifter på båda sidor sänktes äntligen dannebrogen. Danskarna flydde och det blev deras nederlag. Den slagne konung Kristian undkom dock med livet, men vågade aldrig mera angripa den segrande herr Sten. Riksföreståndaren som var en skicklig propagandist för sin sak sa att segern var vunnen med Guds och helgonet S:t Göran och drakens hjälp. Det var skulptören Bernt Notke från Lübeck som gjort de monumentet. Sture gjorde en beställning efter Slaget vid Brunkeberg som ägde rum den 10 oktober 1471 och i krönikan står det:
Lovad vare allsmäktig Gud
Desslikes hans välsignade Son!
Jag vill en visa kväda
Om den riddaren Sankt Göran.Hör du Sankt Göran, vad jag säger dig,
Du skall mitt ärende utrida
Till Cappadociam, den stora stad,
Där skall du med draken strida.Den staden är både bred och lång
En hednisk konung där råder.
Vid staden där ligger en drake,
Som är till gruvelig våda.Den draken har en så underlig sed:
Var dag vill han hava sin föda,
Båd´ folk och fä och vad han får;
Så snart han månd´ staden utdöda.Den dag han icke sin föda får,
Han blåser sin anda över muren;
Och alla hans anda känna få,
De bliva strax därav döda.Ja, alla hans anda känna få,
De bliva därav strax döde;
Så länge han andats över den stad
Att den snarliga ligger i öde.Konungen gav åt sitt folk det råd:
"Var dag en människa given,
Så månde nu detta förlänga vårt liv,
Så vi andra få längre leva."Då varven voro gångna omkring,
På konungens dotter det månd´ falla;
Och borgarna gingo för konungen in,
Att hans endaste dotter utkalla.Han bjöd för henne båd´ silver och guld,
Han ville det gärna utgiva.
Men borgarna sade: "Vi vilja det ej,
Våra barn ock gärna ville leva.Konung, I hållen det i haven sagt,
Och gören oss inte till mene;
Ty gå vi då uti slottet in
Och bryter ned stockar och stenar.""Gack ut då, min käraste dotter,
Du skall till draken gånga;
Jag hade dig ämnat en konungs son
Och inte den draken till handa."Jungfrun sig klar i sin bästa dräkt,
Den finaste som hon hade;
Så tar hon med sig sitt lekelam,
Och sen ur slottet utgångar.Jungfrun hon gångar ur slottet ut,
Så sorgeligt var hennes läte;
Av fader och moder hon kysstes till slut,
Så bitterlig båda de gräto.Jungfrun hon gångar på gatan fram,
Hon vrider sina händer så svåra,
Och vart ett barn i staden var,
De fällde för henne tårar.De följde henne på marken ut,
Guds hjälp kom henne till fromma;
Hon steg sig upp på en liten hög,
Hon mente draken skulle komma.Då kommer Sankt Göran ridandes,
Hans häst före alla månd´ springa;
Baneret var vitt, dess kors var rött,
Och stolt han i solen det svingar."Vi ståndar I här, min jungfru skön,
Så hjärtligt jag ber Eder svara?
Vad är för möda på Eder lagd,
I mån för mig uppenbara?""Ja, detta är mig till möda lagt,
Att jag en drake skall givas.
Riden bort, riden bort, o ungersven,
Om eder lyster längre att leva.Riden strax bort fager ungersven,
Och gören er inte mena.
Ty det är väl nog, att jag skall dö,
Och jag dör nu hellre allena.""Skulle jag nu så rida bort
Så vill jag då giva tillkänna:
Jag skall eder frälsa i denna dag,
Om I Kristi tro vill bekänna.""Gärna tager jag Kristi tro,
Och vill Gud allena åkalla.
Kunnen I frälsa mig denna dag,
En kristen vill jag mig kalla."Och draken kommer nu utur sjön
Sankt Göran emot honom ränner.
Han svärdet stack uti munnen in
Så klingan därvid månde rämna.Men ingen fågel flyger så fort
Som han sitt svärd utryckte;
Och draken med Guds namn bindes,
Att han sin mun återlyckte."Kära min jungfru, träden nu fram,
Om drakens hals binden ert bälte,
Så att er fader och moder kan se
Att I nu ären frälster."De ledde så draken allt till den stad,
Sankt Göran och jungfrun den sköna.
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa."Hör du det, konung, det säger jag,
Här gäller nu intet att löpa:
Med hela ditt rike och allt ditt folk
Skall du dig låta döpa!""Gärna tager jag Kristi tro
Desslikes hela mitt rike,
Och giver eder och min dotter kär,
Om hon kan vara eder like.."
1475 medverkade kyrkan medverkat till att göra slaget vid Brunkeberg till en årlig högtid. Från och med 1489 fördes också nationalmonumentet ut ur kyrkan till slagfältet.
Att det är en knäböjande adelsman kan man bl.a. se på hans snabelskor. Bostaden berättar också att han var mycket rik – kanske en furste. Den är byggd i sten och överst ser en tjänare som öppnar en förrådskista. I mitten ligger köket och längst ner bostaden. Bild: Yttergrans kyrka Uppland, Albert Pictor. Foto: Ingvar Tradefelt
1497 beslutade riksrådet att unionen skall återinföras. Kung Hans kallas dit, men Sten Sture samlar folk från Bergslagen och Dalarna, men de blir slagna och han avgår. Orsaken var bl.a. att Sture under sin regeringstid vågade vidta åtgärder som riktade sig mot adeln, t.ex:”...centraliserade han förvaltningen av kronas slott och län och tillsatte redovisningsskyldiga fogdar, samtidigt införde en sträng handelsreglering” (Henriksson.
1499 är unionen återinförd.
1501 är Sten Sture åter vid makten, men det är inte förrän när Gustav Vasa blir kung år 1523 som Sveriges nationella självständighet är säkrad.
1500 har Albert målat färdigt i själakoret. Han är numera förmögen och bilderna i koret påminner honom och stadens borgare om vad som väntar dem om man inte ger allmosor till kyrkan och de fattiga. Han har bra tio år kvar att leva.
1 kommentar:
Om detta finns det inte mycket att säga ännu, men jag återkommer.
Skicka en kommentar