Vem var Jesus?

Jesus föddes i Betlehem och växte upp i Nasaret i Galiléen. Han var avlad av den helige anden och därför Guds son. Jesus kallades också Herren. Det berodde på att Gud hade kommit till jorden i Jesu Kristus gestalt för att visa människorna vägen till frälsning. Han var uppfostrad i den judiska lärotraditionen och vid trettio års ålder började han sin officiella förkunnelse.

   Källorna om honom bygger i huvudsak på Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelium. De har tillkommit under senare hälften av det första århundradet och Johannesevangeliet är den yngsta medan Markusevangeliet anses vara källan för de övriga. I den allmänna litteraturen nämns också Jesus några gånger. Den romerske historikern Tacitus skriver bl.a. om de kristna som av kejsar Nero lät straffas efter den stora branden år 64 - namnet hade härletts från en viss ”Chrestus”. Denne hade av landshövding Pontius Pilatus blivit avrättad.

Foto: Ingvar Tradefelt, Härnevi Uppland. Albertus Pictor.

   Det är därför troligt att det existerat en person vid namn Kristus och oavsett om man i heden tid var troende eller inte så hade evangeliet han predikade mycket att lära människorna. Jesus bröt nämligen med den gamla judiska traditionen. Han vände sig till bönder, hantverkare, slavar och han talade med ..., umgicks med horor och förbrytare. Han var ödmjuk och inte hämndlysten när han vandrade på jorden. Han botade sjuka och tröstade förtvivlade och han var inte ”boklärd” utan Jesus förkunnelse byggde mer på känsla än vad de skriftlärda predikade.

   Men tolkningarna av budskapet är dubbelt. I bergspredikan kan man t.ex. se hur han försvarade de fattiga. Evangelisten Lukas skriver: ”Saliga är ni som är fattiga, ty er hör Guds rike till.” På ett annat ställe kan man läsa: ”Given kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör.”

   Denna motsägelse betraktade skolastikerna som skenbar, men den är inte skenbar, utan verklig. Den främsta orsaken är att apostlarna inte alltid hade samma uppfattning. Man kan också tolka det så att budskapet vände sig till både de fattiga och de rika. Det är betecknande för Jesus, han fanns för alla, oavsett vem man var eller vad man hade gjort. Evangelisten Markus skriver därför att: ”Saliga är de som är fattiga i anden.”

Foto: Ingvar Tradefelt, Floda Södermanland. Albertus Pictor.

Jesus föddes i Betlehem och växte upp i Nasaret i Galiléen. Han var avlad av den helige anden och därför Guds son. Jesus kallades också Herren. Det berodde på att Gud hade kommit till jorden i Jesu Kristus gestalt för att visa människorna vägen till frälsning. Foto: Ingvar Tradefelt, Floda Södermanland. Albertus Pictor.

   Skolastikerna menade även att Moses kom med lagen och Jesus med .... Därför symboliserade Moses flykt från Faraos hov flykten till Egypten. Vattnet ur klippan var det första dopet och mannabespisningen en förebild till nattvarden. I Upplandslagen kan man läsa:

”Gud själv instiftade den första lagen och sände den till sitt folk genom Moses, som var den förste lagmannen för hans folk. Så sände svearnas och götarnas enväldige kung, Birger, kung Magnusson, till alla dem, som bo mellan havet och Sagån och Ödmården, denna bok, som innehåller Virges flockar och uppländs lag.”

   Moses var för de uppländska bönderna den store lagmannen. Han var folkledaren som stiftade lag ”allt folket till ledning både för de fattiga och rika” De tio budorden och framförallt ”Du skall icke dräpa.” hade samma inverkan på de som levde vid Medelhavet som på Europas barbarfolk. Alla var till slut tvingade att acceptera den lagen.

   När Albert målade Moses hade han horn. Det beror inte på en felöversättning av latinet som man ibland påstår. Förlagan byggde på den bibelöversättning som Hieronymus gjort. Där var Moses behornad. I Babylonien bar gudarna hornmask och horn är en gammal symbol för makt.

På Kreta fanns det också en omfattande tjurdyrkan och i gammal judisk religion var tjuren ett heligt djur.

Brödet och altarets sakrament

I Norden levde man länge på enbart kött, fisk och gröt. Brödet kom sent, men blev då den viktigaste födan. Det var bland annat med de kristna som brödkulturen kom. Germanerna ville också efterlikna romarna i seder och bruk. De härmande den ”kultiverade eliten” som ”av jorden väntade sig bröd, vin, bönor och ärtor.” (Krigare och bönder, G. Duby).

   Fastän klimatet var fuktigt i stora delar av Västeuropa och inte lämpade sig för sädesodling hade denna företeelse stor framgång, men det var inte enbart positivt. De områden som lärt sig att främst leva av bröd var tvungna att blanda in olika ersättningar när det var missväxt. Det kunde vara ”druvkärnor, hasselblom och t.o.m. ormbunksrötter” och bark. Resultatet blev att ”magarna svällde” när de måste äta gräs berättar Gregorius av Tours som levde i den mest civiliserade delen av Gallien. Dessutom är det vita mjölet skadligt för tarmarna och bildar socker.

   Men det äldsta brödet var gjort av korn och detta sädeslag blev det dominerade sädesslaget. Av korn gjorde man också malt till ölbryggningen. Råg och havre kom senare.

Man bakade två gånger om året. Det var vår och höst. Vårbaket planerades i mars så att brödet skulle vara klart till den förestående arbetssäsongen. Främst var det frågan om bröd som torkades och upphängdes på brödspett – därav vårt knäckebröd. Hålen är en påminnelse om att det varit upphängda. Ur denna typ av bröd har man härlett ordspråket ”kaka söker maka”.

   Att baka bröd var en religiös handling. Det stod i samband med växtlighetens gudar och under medeltiden välsignade man baktrågen. Till och med ärkebiskopen Olaus Magnus berättar i sin ”Historia om de nordiska folken” att ”Ceres uppfanns sädesodlingen och Pan (guden) förmäldes hava bakat utsädets frukt till bröd.”

   I Babylon kallade Ishtar sin son för ”herden” och han var gestaltad i säden!

Vetebröd var stormännens bröd. Bara sex procent av landets skörd var i mitten av fjortonhundratalet vete och det var framför allt på kungsgårdarna i Uppland som det odlades. Havreodlade områden under medeltiden var Västergötland, Närke, Småland och västra Värmland. I Mälarområdet hade råg en stark ställning. Vetemjölet användes till oblater vid nattvarden.

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Strö. Skåne.

Kornet används idag till djurfoder och ölbryggring, men det var på medeltiden det vanligaste sädeslaget vid bakning av bröd.

   När den jordbrukande befolkningen såg målningar i sina kyrkor som visade nattvarden eller mannaregent kunde de inte låta bli att tänka på brödet som livets nödtorft. Jesus hade sagt att han var brödet. För bonden hade det en djup innebörd – ”brödet var själen” Varje dag band han också ”Fader vår som är i himmelen ge oss vårt dagliga bröd.”

Att nattvardsbrödet var av bättre kvalité var också i sin ordning – Guds lekamen fick inte smaka som det enklare bondbrödet.

Foto: Ingvar Tradefelt 1983. Hornborgarsjön Västergötland.

Bilden är ifrån en gård nära Hornborgarsjön. Ladugården är gjord i skiftesverk, med vass och torv på taket. 

   Vid den gudstjänst som gavs på folkspråk kan man utgå från att prästerna försökte att förklara mysteriet med de heliga sakramenten. Han menade att själva mässan var en upprepning av den sista måltiden som Jesus hade tillsammans med lärjungarna. När han uttalade orden ”Detta är min lekamen” förvandlades brödet och vinet blev i verklig mening Kristi kött och blod.

   Men för betraktaren var det inte en synlig förändring och inte eller skulle en råtta märka någon skillnad om den åt av födan. Förändringen var andlig genom guds direkta ingripande. Det var Gud som blev verklig vid mässan på samma sätt som när den heliga jungfrun blev befruktad utan att ha kommit i kontakt med någon kropp.

   Vid nattvarden fastade prästerna och vinet delades inte ut till folket (som redan nämnts).   Det berodde på att man var rädd för att spilla Kristus dyrbara blod. Vården av altarsakerna var väl föreskrivet. Kalken och patén var inte bara bärare av innehållet utan de symboliserade också guds moder. Det var i Jungfruns mage som den stora förändringen hade ägt rum. Altaret var en motsvarighet till de hedniska gudarnas altare och vid nattvarden offrades Guds lamm - Herren Jesus Kristus.

   När någon skulle dö fick man i samband med boten också den sista smörjelsen och nattvarden. I Upplandslagen var det föreskrivet att om inte prästen hade delat ut nattvarden när någon skulle dö fick han böta tre marker. Det var viktigt eftersom man riskerade att hamna i helvete om man inte biktade sina synder i tid.

   Kring nattvardens mysterie utvecklades i slutet av medeltiden en omfattande rörelse. Orsaken får man söka i de förändringar som det senmedeltida samhället genomgick. Från kyrkan försvarade man sig med att sprida legenden om påven Gregorius.
   I många kyrkor fanns i vapenhuset Heliga lekamens altare. Så var det i Härkeberga, Kumla, Husby- Sjutolft och Yttergaran. Över altaret fanns också målningen av Gregorius vid nattvarden. I Storkyrkan satte man 1409 ut de heliga sakramenten varje torsdag för dem som inte kunde bevista mässan.

Den fattige och den rike

I Härkeberga kyrkas vapenhus kan man på Gregorius altare se Jesus stå bredvid kalken med sina fem sår. I handen håller han en piska och på huvudet ser man törnekronan. Detta är den så kallade smärtomannen. Honom möter man ofta i Alberts kyrkor. Han kan också vara omgiven av sina passionsverktyg, det vill säga gisslet, hammaren, piskan, livklädnaden, lansen, spikarna och korset.
   Kristi passionshistoria började med inridandet i Jerusalem och slutar med himmelsfärden. Den egentliga smärtomannen är han först när han visar sina sår mellan korsnedtagningen och garvläggningen - något som inte förkommer i bibeln. Detta motiv återfinns ofta i korvalvet och visar därmed dess betydelse inom liturgin.

Det var vanligt att man i slutet av medeltiden isolerade några bilder för andakt och meditation. Smärtomannen var Heliga lekamens andaktsbild. I Norden spelade den heliga Birgittas uppenbarelser också en viktig roll för spridande av passionsmysteriet. De fem sårmärkena upptogs av Brigittaorden och på nunornas huvudduk kan man än idag se hans sår i form av små röda märken.

   Jesusbilden hade i slutet av medeltiden förändrats. Det var inte längre den härskande utan den lidande guden som visades. I konsten framställs han så realistiskt som möjligt och man kan till och med ”räkna revbenen” och känna hur spikarna trängde igenom den egna kroppen. Tron på hans lidande fick en extatisk dyrkan och heliga personer upplevde korsfästelsen i verklig mening.

   För de fattiga var lidandet på korset en påminnelse om deras eget lidande, men gudasonen vände sig också till de rika och välbärgade. Inför dem handlar hans närvaro om hur de borde leva. Deras problem var frosseriet. När Birgitta på trettonhundratalet reste till Rom blev hon mycket besviken. Hon hade väntat sig en stad med gator av guld och istället fann hon ett folk som levde i synd. Prästerna hade frillor och som hon såg dem ”gå med svällande moderliv” på gator och torg.

   Ett brev från Birgitta till sonen Birger Ulfsson berättar hon om hur en ung adelsman borde uppträda. Han skulle ”hjälpa de fattiga efter förmåga.” och ”näpsa sina underlydande skäligt och med mildhet", ”När han hörde mässan skulle han tänka på vår Herres allsvåldiga makt och hårda pina och på sina egna synder."

   Till bords skulle han uppträda ”höviskt och akta sig för Sveriges sedvana - många går sällan från bordet förrän de är lika grymtande svin i ett allmänningshus.” Viktigt var också att han inte vara hämndlysten och om någon gjorde orätt så skulle det överlämnas ”till Sveriges lag” och Herren Jesus Kristus.

Härkeberga kyrka. Foto Ingvar Tradefelt 1983

Den knäböjande mannen är Gregorius. På huvudet har han en påvekrona. I legenden om påven Gregorius berättas det om en person som hånskrattade när påven skulle dela ut brödet vid mässan. Härkeberga kyrka. Albert Pictor.

   Den knäböjande mannen är Gregorius. På huvudet har han en påvekrona. I legenden om påven Gregorius berättas det om en kvinna som hånskrattade när påven skulle dela ut brödet vid mässan. På bilden bakom honom stod också Hieronymus, som kardinal. Det var han som i slutet av 300-talet översatte bibeln till latin. En vitklädd biskop förekommer också, han heter Ambrosius, den tredje av de stora kyrkofäderna. Utom sina lärda verk skrev han också vackra hymner såsom "Världens frälsare kom här." Han gjorde bestående insatser inom liturgin och brukar kallas "kyrkosångens fader".

Foto: Ingvar Tradefelt. Härnevi vapenhus Uppland

   I Yttergrans kyrka kan man se en bild som illustrerar alla tidens största problem. Det är "den fattige och den rike". Bilden förekommer i många kyrkor och visar med olika linjer att när den fattiges tankar går till Kristi lidande går den rikes till hans liggande fä.

Foto: Ingvar Tradefelt. Yttergans kyrka Uppland

"Den fattige och den rike" eller "Den fromme och världslige". Detta är en bild som förekommer i många kyrkor och den visar med sina linjer att när den fattiges tankar går till Kristi lidande går den rikes till hans ”liggande fä”. Foto: Ingvar Tradefelt. Yttergans kyrka Uppland

   "Fä" är ett gammalt ord för rikedomar och "liggande fä" finns omtalat i våra landskapslagar. Jacob Ulvsson använde det ordet i en krönika vid slaget på Brunkeberg. Det fungerade som ett slags bankmedel och syftar på antalet boskap man äger.

   Temat var något som kyrkan officiellt påstod sig värna om. Det var "fint" att vara fattig på medeltiden. De fattiga var inga misslyckade individer som vi tycker idag. Det var inte några som man sänker en slant till för att döva sitt dåliga samvete.

   På medeltiden var det enligt prästerna de rika som bar skulden till de fattigas elände. Gav man gåvor till kyrkan blev man befriad denna skuld, men det mesta stannade kvar inom kyrkan. Bara en viss del delades ut till de behövande.

   Innehållet i målningen kan tolkas på många sätt. Ett annat sätt att se på saken är att ändra bildtexten och utgå ifrån "Den fromme och världslige". Då handlar det inte längre om grupper utan individer. Världen är alltså inte ond utan god och det finns bara kärlek till sin nästa. Vi vet hur man tänkte på medeltiden. Det är som idag, det finns olika sätt att se på saken, men andemeningen är klar. Jesus älskade alla människor oavsett om man är fattig eller rik, bara du är from.

Yttersta domen

Johannes berättar i början på sin uppenbarelse att han på ön Patmos hörde en stark röst "lik ljudet av en basun" Rösten sa:

"Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyantira och Sardes och Filadelfia och Landicea."

   När han vände sig om fick han se "sju gyllene ljusstakar" och ibland ljusstakarna något som liknade människosonen klädd i en fotsid klädnad och kring bröstet hade han ett gyllene bälte.

"Hans huvud och hår var vitt som vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter likande glänsande malm, när den hade blivit glödande i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten. I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solsken, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ner för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade:

- Frukta icke, Jag är den förste och den siste, och den levande; jag lever i evigheternas evighet och har nycklarna till döden och dödsriket.

Sedan fick jag se en dörr som var öppen i himmelen; och en röst, likt ljudet av en basun, som jag förut hade hört talade till mig och sade:

- Kom hit så ska jag visa dig var som ska ske härefter.

I detsamma kom jag i andehänryckning. Och jag fick se en tron vara framsatt i himmelen, och någon satt på den tronen; och han som satt därpå var till utseendet såsom jaspissten och karneol. Och runt omkring tronen gick en regnbåge, som till utseendet var såsom smaragd.

Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken; och draken och hans änglar stred mot dem, men förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer någon plats för dem. Och den store draken och den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.

Och jag fick se en vit sky, och på skyn satt en som liknade en människoson; och han hade på sitt huvud en gyllene krans, och i sin hand en vass lie. Och en annan ängel kom ut ur templet och ropade med hög röst till den som satt på skyn: Låt din lie gå, och inbärga skörden; ty skördetiden är kommen, och säden på jorden är fullt mogen till skörd.

Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det var livets bok. Och de döda blev dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna. Och havet gav igen de döda som voro däri, och döden och dödsriket gåvo igen de döda som voro i dem; och dessa blev dömda, var och en efter sina gärningar. Och döden och dödsriket blevo kastade i den brinnande sjön; är den andra döden. Och om någon icke fanns skriven i livets bok, så blev han kastad i den brinnande sjön.

Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden ett nytt Jerusalem, komma ner från himmelen, från Gud, färdigsmyckad så som en brud som är prydd för sin brudgum.

Och jag hörde en stark röst från tronen säga:

- Så, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; jag, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som är nu är förgånget.

Och han som satt på tronen sade:

- Se, jag gör allting nytt.

Ytterligare sade han:

- Skriv; ty dess ord äro visa och sanna.

Han sade vidare till mig:

- Det är gjort. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Åt dem som törstar skall jag giva att dricka för intet ur källan med livets vatten.

Och han förde mig i anden åstad upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner från himmelen, från Gud, med Guds härlighet. Den glänste likt den dyrbaraste ädelsten, den var såsom kristallklar jaspis. Den hade en stor och hög mur med tolv portar, och vid portarna stod tolv änglar, och över portarna voro skrivna namnen på Israels barns tolv stammar."

Döden och helvetet

Döden och helvetet skildrades inte i konsten som vi vanligen föreställer oss, t.ex. förekommer det sällan några skräckskildringar av yttersta domen som de man kan se i småländska kyrkor från sexton- och sjuttonhundratalet. Syftet var inte att skrämma folket till lydnad utan bakom medeltidens helvetesföreställningar låg istället ett bot- och bättringsmotiv.

   På yttersta dagen sitter Herren på regnbågen och han har jorden som sin fotpall. Ur munnen går straffets svärd och nådens lilja. På den vänstra sidan ber Maria för de arma syndarna och på den högra sidan kan man se Johannes döparen. Nedanför domaren reser sig de dömda ur gravarna som bärs bort till vilddjursgapet.

   Föreställningen om döden, som den skildrades på kyrkväggen hade sin grund i pestens skövlingar. Döden var ett ruttnade lik med köttslamsor och krälande maskar. Ibland är han en dödgrävare eller så sågar han ner livets träd.

   En märklig målning av döden finns i Täby kyrka. Där kan man se honom spela schack med en människa. Döden är oslagbar och han säger till sin bleke motspelare "Jag spelar tik mat".

Foto: Ingvar Tradefelt. Täby Uppland

   Motiv har använts i filmen "Det sjunde inseglet" från 1957. Där förkommer bland annat ett mumifierat lik (döden) som spelar schack med en riddare. Riddarens öde var förutbestämt som för motspelaren på kyrkväggen.

   Men döden var inte skrämmande för de som var redo. Det vill säga om man pinade sig, läste böner, gav allmosor och utförde goda gärningar. Då var själens skiljande från kroppen som ett underbart bröllop. Att pina sig ansågs rättvist, hade inte Kristus fått utstå både pina och bitterhet för människornas skull? Det var därför inte mer än rätt att man ansträngde sig lite för att få komma till paradiset.

   För heliga martyrer, fromma munkar och obefläckade jungfrur var paradiset självskrivet. Den som däremot inte intresserade sig för bot och bättring överlämnades en tid åt djävulen, men även dessa kunde få hjälp om de levande bad och höll mässor för dem.

   I dödsriket vistades alla en tid i väntan på uppståndelsen. Där levde man i mörker och de som syndat mycket fick i dödsriket en försmak av det eviga straffet som väntade i helvetet. Helvetet var skådeplatsen för guds vrede och där brann det en evig eld. Där förekommer också "mycken tandagnisslan" och "en vredes ande skall straffa dem med alla slags plågor och en mask som aldrig sover skall äta deras inälvor."

   I Härnevi kyrkas vapenhus kan man se en man som är upphängd i en krok. Han hänger i sin tunga. Motivet är hämtat från den ovan citerade Petrusapokalypsen och han berättar där att:

"Sedan skall män och kvinnor komma till en plats som berättas för dem. Man ska där hänga upp dem i deras tungor med vika de smädat rättfärdighetens väg."

   Man kan fråga sig vem eller vilka som Albert och beställaren avsåg eftersom målningen är placerad bakom ytterdörren i vapenhuset? Var det måhända någon i socken eller syftar man rent allmänt på de som tvivlade på det som kyrkofäderna försökte pränta in i församlingsborna på samma sida.

Foto: Ingvar Tradefelt 1983, Härnevi Uppland 

Var det måhända någon i socken som Albert syftade på eller rent allmänt på de som tvivlade på det som kyrkofäderna försökte pränta in i församlingsborna på samma sida?
   Den heliga Birgittas syner påverkade delvis utformningen av de senmedeltida domedagsmålningarna. I det helvetet hamnade alla, även biskopar och adelsmän. Den främsta orsaken till detta får man söka i det andliga och politiska förfall som förekom vid denna tid och som var ett resultat av de många bondeupproren.

   Djävulen var den store orm eller draken som låg runt oceanen med sin svans i sitt gap. Föreställningarna om honom var lika gamla som tron på häxor och spöken. Han kunde också förvandla sig till de flesta djur som t.ex. hundar, katter och rävar. Räven var symbolen för djävulens lögnaktiga list och bedrägeri.

   En gammal fabel berättar om en räv som var förklädd till präst (ibland två rävar). När gässen som han predikade för invaggats i trygghet passade han på att fånga några av dem, men gässen ilsknade till och hängde tillslut den "falske predikanten".

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Vemmerlöv. Skåne.

   En annan berättelse som ofta avbildas i våra kyrkor är historien om Bjäran. Han kallades också Bäran eller Baran. Det var en hare som man ansåg vara djävulens redskap och som med hjälp av en trollpacka stal mjölk från andras kor. Mjölkharen diade korna och spydde sedan ut mjölken i en skål med orden: "Magen är full, mamma." Sedan hjälpte djävulen kvinnan att kärna smör.

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Vemmerlöv. Skåne.

   Bakom berättelsen fanns det en verklighet. Stora smörtjuvar var de mäktiga. Till exempel togs en stor del av  smörexporten från skatter, avraden och tionde.
   Den så kallade skeppsvisten bestod av en tredjedel smör. Smöret var också det viktigaste bytes- och betalningsmedlet. Det är därför inte svårt att föreställa sig att de härskare som pålade folket tunga ”bördor” kunde liknas vid djävlar och demoner.