Den Apokalyptiska Jungfrun

På ön Patmos i Egeiska havet hade aposteln Johannes en vision av den yttersta domen. Han skrev ner den i Uppenbarelseboken. Han var son till en fiskare och Jesu lärjunge. Han blev närmare hundra år och i sin profetia berättar han om den heliga jungfrun:



”Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en ..., som hade solen till sin klädnad och månen under sina fötter, och en kras av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon var havande och ropade i födslovånda.”

   

   Ännu ett tecken visade sig då i himmelen för Johannes. Där syntes en stor röd drake som hade sju huvuden och tio horn. På huvudena fanns det sju kronor. När draken viftade på stjärten drog den med sig tredjedelen av himmelens stjärnor och som kastades ner dem på jorden. Han vakade framför henne som skulle föda ty han ville äta upp hennes barn när det var fött.

Foto: Ingvar Tradefelt, Vrå kyrka. 1975  

   Och hon födde ett gossebarn. Han skulle styra över alla folk med järnspira, men barnet blev uppryckt till Guds tron. Hon flydde då ut i öknen, men där vid sidan om Gud hade hon sin plats och där skulle hon få sitt uppehälle under etttusentvåhundrasextio dagar.

Foto: Ingvar Tradefelt, Härkeberga. Albertus Pictor.

   Maria var den främsta bland helgonen. Under medeltiden blev hon föremål för en omfattande tillbedjan. Hon var därför inte bara som vi uppfattar henne, Jesu moder, utan också framförallt Guds moder. Att förklara detta är svårt, men den heliga Birgitta besvarar denna fråga i sina uppenbarelser:

”Du är i sanningen både moder, jungfru och hustru. Ty det skönaste bröllop skedde i dig den stund, då Gud i dig förenades med mandomen, utan att hans gudom led skada eller förminskades; så förenades även jungfrulighet och moderskap utan att jungfrudomens renhet skadades, och du blev på en gång moder och dotter till din Skapare.”

   Redan under fyrahundratalet hade den katolska kyrkan godkänt Maria som Guds moder, men det fans också motståndare som t.ex. katareran. De talade föraktfullt om den ”lilla Maria” som bara var en ”tunna kött”, men ingen kunde helt nonchalera henne. Katarerans kritik riktades främst mot den katolska kyrkans officiella syn. En mera folklig uppfattning av Maria var de ”tvingade” att acceptera.

    En bön som lästes dagligen och som hade en särställning under medeltiden var därför Ave Maria. Den ingick i kateketiska undervisningen och alla över en viss ålder skulle kunna den utantill. Vid den gudstjänst som hölls på folkspråk lärde man sig denna bön. Föräldrar fick i sin tur lära barnen den när man samtalade vid härden.

Under fjortonhundratalet kunde Ave Maria lyda följande:

"Hell dig Maria, full av nåd,
Herren är med dig;
välsignade är du ibland ...
och välsignade är din livsfrukt, Jesus."

    Bönen återger ängeln Gabriels hälsning och Elisabets lovprisning. I konsten kan man se henne sitta vid en pulpet med fingret på Jesaja 7:14 ”Se, den unga ... skal vara havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel.” Ibland sitter hon och spinner garn till förlåten eller hämtar vatten.

    Föreställningen om Maria som en modergudinna var djupt förankrad i folksjälen. Ända in i vår tid läste den jordbrukande befolkningen böner till hennes ära. I varje bostad fanns det en helig vrå där det stod en madonnaskulptur. Den var oftast gjord av någon träsnidare i trakten. Framför henne brann ett ljus dag och natt.

    För bönderna i Norden var Maria den födande moder jord och stod därmed i förbindelse med fruktbarheten. I Grekland kallades hon för Artemis som också var jungfru och mångudinnan. I Babylonien (nuvarande södra Irak) hette hon Ishatar, himmelske drottning och till henne vände man sig i sorg och klagan. Ishatar hade också en son som kallades ”herden” och han var förkroppsligad i säden.

Foto: Ingvar Tradefelt. Historiska museet 1980. 

Mötet mellan Maria och Elisabet förebådades av ängeln Gabriel. Maria var Guds Jesus moder, men vad var då Josef? Maria fick en märklig ställning under medeltiden och efter sin död sattes hon på Jesus högar sidan bredvid Herren, men Jesus ansågs också vara Herren. 

   Föreställningen om Maria som en ”fruktbarhetsgudinna” förklaras av att medeltiden föregåtts av en lång period då bönderna offrade till gudar för att få en god skörd. Dessa föreställningar var svåra att ”utrota” och fortfarande finns de kvar i bl.a. midsommarfirandet.

   Under medeltiden var man tvungen att förbjuda midsommarvakan därför att folk dansade i kyrkor, tog ner bilder och sjöng skamliga visor.

På elva- och tolvhundratalet dominerade uppfattningen om Maria som himmelens drottning. Den heliga Birgitta menade att när ”jungfruns själ blivit skild från kroppen” gjorde Gud henne till kejsarinna ”över hela världen och” änglarna blev hennes undersåtar och hon fick stor makt över det onda.

   Maria var också porten till himmelriket, dvs. paradiset. Det var i mitten av augusti som man firade himmelsfärden och det var med en avlats- och offerdag. Den är också en av de äldsta Mariafesterna.

   För adeln och de bildade var Maria främst himmelens drottning, men hon var också den obefläckade och rena jungfrun, ”morgonrodnaden som belystes av den sanna solen Jesu Kristus”. Birgitta kallade henne så därför att hon var av kunglig börd (Davids stam).

Detta var en uppfattning som stämde bra med riddartidens ideal. Kärleken hade blivit föremål för en nästan religiös dyrkan. I litteraturen blev de hyllande som gudinnor och i den berömda berättelsen om "Tristan och Isolde" känner man igen Birgittas beskrivningar av den heliga jungfrun.

   Men bakom diktningen dolde det sig en annan och brutal verklighet. Kvinnorna bar kyskhetsbälten och ansågs allmänt vara orsaken till köttets lust och synd. I kyrkorna hade de också en egen ingång. Det var på norrsidan och det var därifrån allt ont kom.

Tack och lov innebar Mariadyrkan en viss förändring av denna inställning, men det skulle dröja mycket länge innan den var helt borta. Under sjuttonhundratalet brändes många kvinnor på bål under häxprocesserna. Anklagelserna var många, men oftast handlade "rättegången" om hur unga kvinnor idkat samlag med djävulen.

Foto: Ingvar Tradefelt. Albertus Pictor. Yttergrans kyrka, Uppland

Föreställningen om Maria som en ”fruktbarhetsgudinna” förklaras av att medeltiden hade föregåtts av en lång period då bönderna offrade till gudar för att få en god skörd. När Albert målar gör han aldrig någon naken, ett undantag är synderskan Maria Magdalena. Så var det inte i Danmark och frågan är om man i Sverige hade en mera puritansk syn på den nakna kroppen? 

   För de fattiga och hjälpsökande var himladrottningen Maria den barmhärtiga modern – Mater Dolorosa. I finsk besvärjelsediktning, nedtecknad på sjuttonhundratalet skildrades hon som i många medeltida skrifter.

Hennes ansikte var skönt, runt huvudet kunde man se ”gyllene strålar” och hon kunde flyga som en ”silvene duva”. Hon stiger ner från den blå himmelen vid horisonten ”över måne, under solen”. Med sin ”röda tråd” syr hon ihop såret på en skadad och ”hon spinner blått garn för att förbinda en bruten lem eller ett benbrott.” Hon kan också släcka eld och ibland hade hon ”tusen spenar på sitt bröst.”

   På yttersta dagen är det Maria som ber för de arma syndarna. Manteln är platsen för de som söker skydd undan krig, hungersnöd och pest.

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Vemmerlöv, Skåne.

I en del danska och skånska kyrkor kan man se nådens moder visa sitt bröst för domaren och hon säger: ”Se mitt bröst har du också diat!” 

   I en del danska kyrkor är det inte bara brösten som visas öppet utan där kan man se lustiga figurer som utan hämningar blotar könet. En sådan öppenhet förekommer inte Alberts måleri, men det finns undantag. I Härkeberga kyrkas korvalv finns det en man som spelar mungiga. Han sitter i en ogudaktig ställning och mellan benen häger det en dolk som har formen av en fallos.

   Målningen har en märklig placering. Det är bara prästen som ser honom och det när han väder sig mot församlingen.

Foto: Ingvar Tradefelt. Härkeberga. 

   Ett annat, men mindre "dolt" exempel finns det i samma kyrka. I ribbvalvet vid läktaren sitter en filur i en liknande ställning som den föregående. Mellan benen har han en ”kruka” och i handen håller han ett avlångt föremål. Det är inte apotekarnas skyddshelgon som vissa gärna vill tro utan det är en lekare som spelar på en rommelpot dvs. en friktionstrumma. Dessa trummor hade en kärlformad resornkropp och de stod i samband med olika fruktbarhetsritter.