ADELN OCH DET DAGLIGA BRÖDET DEL III

Foto: Ingvar Tradefelt. Glimmingehus, Skåne.

Den svenske adelsmannen var sällan i besittning av några romantiska riddarborgar som dem man kan se på den skånska slätten eller på höjderna vid floden Rhen. Storgodsen och herrgårdarna var oftast byggda i trä och de saknade tinnar och torn. 

Sociala och politiska förhållanden

Förutom de gårdar som stormannen ägde runt om i byarna och jorden krig sin egen gård kunde han också vara herre över hela byar. Men den svenske adelsmannen var sällan i besittning av några storgodskomplex eller romantiska riddarborgar som de man kan se på höjderna vid floden Rhen. De flesta herrgårdar var byggda i trä och i Småland och Västergötland fanns de mindre jordegendomarna. Det var i Mälarområdet som de större godsen låg.

   I de flesta fall var stormannen inte heller någon adelsman skild från folket. De hade under lång tid rekryterats från släkter av självägande bönder som skaffat sig stora egendomar. Men under elva- och tolvhundratalet förändrades förhållandena och storbönderna växte sig starka. Tillsammans med kungen krävde de en årlig skatt för att finansiera en stående krigshär. Upplands bönder protesterade och det sista slaget stod 1247 utanför Enköping vid Sparrsäter. I Sigtuna annalerna står det:

"Detta år förlorade Upplands allmoge vid Sparrsäter segern och sin frihet och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor."

   Trettio år efter slaget vid Sparrsäter träffades segrarna på kung Magnus Ladulås borg Alsnö hus vid Mälaren. Där beslutades att stormannen skulle få vara fri från skatt och ett frälse bildades, men i gengäld var han tvungen att göra krigstjänst i den nya försvarsorganisationen. Varje man i hären skulle själva hålla med häst, rustning och vapen.

Det tunga rytteriet gjorde sitt inträde och adelsmannen blev en klass skild från folket. En elitarmé hade bildats och frälset kom att bli ett krigsstånd som inte bara användes för att försvara landet utan också för att krossa de uppror som riktades mot herrarna.

   Från storbondesläkterna togs också statens tjänstemän och bönderna som förlorat sin makt förbjöds att bära vapen. Det blev adelsmännen som kom att besluta i de stora politiska frågorna och de bidade därmed det världsliga frälset.

Herodes finns i Storkyrkans själakor Foto: Sören Hallberg.

Köpmännen hade genom handelns utveckling skaffat sig stora rikedomar. De ville bli av med de gamla feodala restriktionerna som hindrade näringens frihet, men de var för svaga för att ...slåss mot kyrka och adel. För att få hjälp vände de sig till någon frälseman som eventuellt ville bli kung. De lånade honom pengar så att han kunde bygga upp en stark armé. 

   I den medeltida byn fanns det två typer av bönder. Det var den självägande bonden. Han betalade skatt till kronan och hade rätt att välja kung, domare och präst. På tinget förde han själv sin talan och i Västgötalagen ansågs en bonde som självskriven lagman. Landbon däremot arrenderade sin gård. Han var socialt och rätteligen underlägsen skattebonden, men han hade en bättre ställning jämfört med sina gelikar nere i Europa. Han var nämligen inte livegen.

   Mellan skattebonden och landbon fanns det motsättningar. Skatte­bonden hade alltid varit fri medan landbon kunde var en frigiven träl eller en självägande bonde som kommit på obestånd.

   I byarna fanns det också pigor och drängar. De arbetade hos bönderna med tröskning, boskapsskötsel och annat tillfällighetsarbete. Främst försörjde de sig på hantverk, jakt och fiske. Bönderna kallade dem fattig folk och de hade till och med rätt att aga dem.

   Den självägande bonden hade till en början svårt att acceptera den kristna läran. De var fria och stolta och reagerade därför mot att Jesus som var världens härskare hamnade på korset som en brottsling.

   Köpmännen däremot hade genom handelns utveckling skaffat sig stora rikedomar. De ville bli av med de feodala restriktioner som hindrade näringens frihet, men de var för svaga för att ... slåss mot kyrka och adel. För att få hjälp vände de sig till någon frälseman som eventuellt ville bli kung. De lånade honom pengar så att han kunde bygga upp en stark armé.

   Från slutet av trettonhundratalet hade Norden en och samma regent, Margareta och från 1412 hette han Erik av Pommern. Erik ville förvandla hela Östersjön till sitt imperium och han förde ständiga krig mot Hansan.

   Orsaken var att den handelssammanslutning som de nordtyska köpmännen bildat ställde allt större krav på privilegier. Det hotade de stora jordägarna.

   Stormännen drömde om att kunna bygga ett samhälle där livegna mot arrendeavgift och dagsverken försörjde dem. Tidigt hade de också insett fördelarna med kristendomen. Den nya läran som predikades av missionärerna hävdande att kungarnas och herrans makt var gudomlig. Allt skedde av guds nåd och livet på jorden var en spegelbild av det himmelska riket - istället för törnen pryddes den korsfästes huvud med en kungakrona.

   Från den nya klassen - borgarklassen som gjorde sig gällande kom också konstnärer och hantverkare. De var däremot trötta på högmedeltidens stela och strama konst. I deras bilder finns det ett myller av människor och dramatiska händelser. Bilderna har också fått djup och figurerna är verklighetstrogna - de är individer!

   Individen var viktig för den borgerliga moralen och dess betydelse ökar i takt med penningekonomins utveckling.

   Jesus däremot hade delat pigornas, drängarnas och landbornas villkor. Han sa att; ”Saliga är ni som är fattiga ty er hör himmelriket till.”

    Den frie bonden lyckades inte hindra kristendomen. De barbariska föreställningarna som fanns bland bönderna införlivades därför med den kristna läran. Midvinterblotet blev till den kristna julen.

   För att befästa sitt herravälde krävde i mitten av tolvhundratalet stormännen en årlig skatt som skulle användas för att finansiera ett permanent krig. De fria bönderna försökte stoppa den årliga skatten, men de var numera splittrade och misslyckades. Det avgörande slaget stod 1247 utanför Enköping vid Sparrsära och i Västmanland vid Herrevadsbro samma år.

   I slutet av medeltiden hade förhållandena ändrats. Det var under de stora bondeupprorens period. Den räknas från mitten av trettonhundratalet - till början av femtonhundratalet. Kampen gällde numera frågan om nationens självbestämmande (4).

   Väggmålningarna i kyrkorna blev ”nyhetsbilder”. Bland målningarna i Härkeberga vapenhus kan man se en man med sju käppar. Han bryter dem en och en. Det är legenden om de sju käpparna som användes i samband med Engelbrektsupproret. Legendens mening är enkel:

”Det går inte att knäcka ett knippe med käppar; man ta dem en och en och knäcker då lät allesammans!”

   Det var så de svenska bönderna förde striden mot stormännen.

   Bilden får inte förväxlas med en annan bild i samma kyrka. Den föreställer Marie trolovning och de som bryter sönder sina käppar gör det i vrede över att de inte blev trolovade med den unga Maria.

Foto: Ingvar Tradefelt. Härkeberga kyrka.

---

4 I fråga om nationens självbestämmande var adeln splittrad i två grupper. Det var de unionsvänliga Oxenstierna, Vasa, Bielke, Trolle och många bland kyrkans biskopar – de tillhörde de stora jordägarna. Den andra gruppen var de nationellt sinnade och dit räknades Bonde, Tott, Axelssönerna och Sture. De senare hade i regel goda relationer med Hansan.