Bondens vardag var inrutad

Världen utanför byn var främmande för bonden. Han dog på samma gård som han föddes. Det var bara nöden som ”tvingade” honom att bege sig nå­gon an­nan­stans, men trots isolerade förhållanden var främlingshat ovanligt. I stället var svenskarna omtalade som ett gästvänligt folk och om någon nekande den väg­farne härbärge eller krävde ett oskäligt pris för mat och husrum, ansågs det skamligt. Även den fattige kunde begära gästning, som var en gammal sed.

   Bondens dag var inrutad. Han gick upp tidigt för att arbeta. Varje månad hade sina speciella sysslor. I maj sådde man och i mitten av augusti bärgades skör­den. När det blev vinter tröskade man.

   Under de mörka vinterkvällarna satt alla kring härden och samtalade. Man kunde t.ex. berätta sagor och åberopa prästens ord från predikan och de gamla hade lärt sig bön­der och verser utantill. Ibland pratade man också om kungar som störtas, om giriga adelsmän och om djävulens påfund.

   De var de äldre som undervi­sade de yngre och man pratade även om Kristi förvandling av vatten till vin och brödet vid nattvarden, men oftast om hur Marina hjälpt de som varit i nöd. Hon kunde till och med hjälpa unga ... att hitta en man.

   Det var inte mycket ljus som släpptes in i byggnaderna man bodde i, men runt härden förekom många sysslor; redskap skulle lagas och linet från årets skörd skulle spinnas.

   I kyrkan var det däremot upplyst. Där fanns det ljuskronor och oljelampor, men vax­ljus var det enda tillåtna. En av kyrkans stora ledare hade nämligen sagt att de kön­lösa bina genom sin ”… jungfrulighet meddelande vaxet…” sin kyskhet. Trots detta fick man i Norden använda de billigare talgljusen.

   Man brukade också i handen på den döde sätta ett brinnande ljus för att förkorta dödskampen och driva djävulen på flykt. Grunden för denna uppfattning var mycket gammal. Tände man en lä­gereld så höll man vilda djur och onda andra på avstånd, men å andra sida var mörker ett skydd mot överraskningar.

   Med tiden moderniserades bostäderna och härden flyttades till ett hörn. Den vanligaste bostaden blev ett tvårummare med förstuga och kammare. Sedermera började allmogen använda ljus av talg och bara vid högtidliga tillfällen vax.

   En stor upplevelse var det när kyrkmålaren kom till byn. Man kan utgå ifrån att bönderna ville ge sina synpunkter på det han skulle måla. Det var ju deras kyr­ka, men i slutända var det prästerskapet som skulle godkänna valet. Det fick inte förkomma några avvikelser från den rätta tron som den katolska kyrkan predikade.

   I Uppland och Mälarområdet var de flesta kyrkor byggda av bönderna i sock­narna. Socknen var den minsta kyrkliga enheten och till sockenstyrelsen valde man tolv män. Sockenstyrelsen påstås vara grunden för vårt kommunala självstyre.

När kyrkmålaren fått klart för sig vad bönderna och prästen tyckte kunde han börja arbeta. I det allra heligaste, där prästen höll mässa, målades Jesus och därefter Simson med sina Herkuleskrafter[1] och Moses i öknen.

Foto: Ingvar Tradefelt. Floda kyrka Södermanland. Albertus Pictor

I det allra heligaste, där prästen höll mässa, målades Jesus och därefter Simson med sina Herkuleskrafter.

   I Upplandslagen står det att Moses var den förste lagmannen och på samma sätt som Gud sände Moses med lagen till sitt folk gjorde Birger Magnus­son det till de uppländska bönderna. Till slut ville de ha något att minnas på vä­gen hem efter mäs­san; på gaveln inne i kyrkan skulle den yttersta dagen placeras och det var viktigt att kyrkmålaren inte enbart målade bönder i helvetet. Där skulle också präster, kungar och biskopar hamna. Så var det enligt den heliga Birgittas och hon blev helgonförklarad redan på 1300-talet.

Foto: Ingvar Tradefelt. Gualövs kyrka Skåne. Fjälkingegruppen

Till slut ville de ha något att minnas på vä­gen hem efter mäs­san; på gaveln inne i kyrkan skulle den yttersta dagen placeras och det var viktigt att kyrkmålaren inte enbart målade bönder i helvetet. Där skulle också präster, kungar och biskopar hamna. 

   I vapenhuset fick till slut de elaka målningarna placeras - de som riktade sig mot ärelystna och snikna adels­män.

   Prästen tyckte att det var viktigt att hans församlingsbor genom mål­ning­arna undervisades i skolastiken. För kyrkmålaren var det ingen lätt upp­gift. I Härkeberga kyrka ”tvingades” han därför att slå ihop mannaregnet med vatten som Moses trollade fram ur klippan. Om bönderna inte förstod bil­derna kunde prästen efter mässan förklara att vattnet och brödet var Kristi blod och kött vid nattvarden.

   För den som eventuellt kunde läsa hade han uppmanat kyrkmålaren att skriva på latin:”e sacmen das pet fluete” som betyder: ”Detta är Kristi sakrament som flödar fram ur klippan”.

   Våra första kyrkor var byggda av kungar eller av stormän. [2]I Husby – Ärlinghundra som ligger i närheten av Sigtuna finns det en sådan kyrka. Namnet Husby berättar att sveakungens gård låg där.

   Uppfattning att det var stormännen och kungarna som först insåg fördelarna med kristendomen är inte lägre kontroversiell. Det är numera vanligt att kända historiker förstått att överheten hade inte enbart blivit rika på jord de köpt från utfattiga bönder, utan också genom arv, handel och rövartåg. Den välbärgade stor­bonden drömde om att kunna bygga ett samhälle där livegna mot arrendeavgift och dagsverken försörjde honom.

Livet på jorden var i den kristna läran en avbild av det himmelska riket, kung­ar­nas och herrens makt var gudomlig och allt skedde av nåd. Som världens härskare satt Kristus på sin tron. Människan var en syndig och fattig varelse som domaren för­barmade sig över.

Foto: Ingvar Tradefelt. Vä kyrka Skåne

Livet på jorden var i den kristna läran en avbild av det himmelska riket, kung­ar­nas och herrens makt var gudomlig och allt skedde av nåd. Som världens härskare satt Kristus på sin tron. Människan var en syndig och fattig varelse som domaren för­barmade sig över.

   Bönderna i Norden hade i allmänhet svårt att acceptera ett sådan synsätt. De var för stolta för att visa ödmjukhet inför de härskande stormännen. Den frie bon­den reagerade också mot att Kristus hamnade på korset som en brottsling.

   Trots detta hade kristendomen kommit för att stanna. Den nya läran bekäm­pade blodshämnden och enligt de isländska sagorna hotade de att utplåna hela släkter. De kristna var också emot slaveriet, människooffer och att barn sattes ut i naturen när tiderna var svåra. Hur många som offrades vet vi inte, men vi vet att man på slutet av forntiden ersatte människooffer med djuroffer så det kan ha varit propaganda och förtal.

   Utan tvekan var de kristna beredda att använda ”fulla” meto­der för att vinna folket. Därför in­förlivades de barbariska föreställningarna med den kristna läran. Nattvarden ersatte offer med djur och människor. Mid­vinterblotet blev till den kristna julen och i stället för törne pryddes den korsfästes huvud men en kungakrona.

   De som inte gick att omvända med "argument" övertygades med hug och slag. Så löste man konflikterna redan på Moses tid. Till och med helgonen ansåg att man skulle göra så mot de hedningar som inte frivilligt lät sig omvändas.

   Under trehundra år fördes det hårda och blodiga strider, men de svenska bön­derna kuvades aldrig. På Fyrisvallarna under Erik Segersäll stod det avgörande sla­get på niohundratalet och den gången vann Upplands bönder.

   I Medelhavsländerna hade kristendomen däremot växt fram under helt andra förhållanden. Där var den från början de förtrycktas lära. Kristus predikades för fattiga bönder, hantverkare, hedar, horor och sla­var.

   För aposteln Johannes hade den romerska skökan (sta­ten Rom) uppenbarat sig. En dag skulle den gamla ormen förgöras ( se kapitel "Den fattige och den rike") var det sagt, men Kristus var ingen upprorsman. Han hindrade Pet­rus från att använda sitt svärd mot den folkskara som översteprästen skickat.

   Många kristna trodde att Gudsriket skulle komma övernaturligt. De ville inte delta i befriel­sekriget mot romarna, men de utgjorde trots detta en viktig social kraft.

   När kristendomen segrade i Norden restes överallt kyr­kor av sten. De flesta var menighetskyrkor och byggda i övertygelse. Enbart i Skara stift fanns det i slutet av medeltiden sexhundra kyrkor. Det var bönderna själva som byggde. De drog fram den tunga stenen och grävde grunderna.

Alla deltog i arbetet, som krävde stora uppoffringar. Vid kyrkobyggandet medverkade också en stenmästare. De kom från Tyskland, Frankrike eller England.

Foto: Ingvar Tradefelt. Härnevi Uppland. Albertus Pictor

Jesusbilden som Albert målat i Härenvi kyrka är den lidande Gudens. Den stod i motsättning till de fria bönder­nas förställningar och blev inte vanlig förrän i slutet av medeltiden i Norden. Då hade också kyrkans landbor blivit fler. 

   Sten­mästraren förstod hur materialet skulle bearbetas och han ansvarade för utsmyck­ningen. På samma sätt som vid byggandet av bostäder var även han hänvisad till det material som fanns i trakten. Den svårbearbetade gråstenen höggs för hand. Runt fönster och dörrar användes sandsten som var lättare att forma.

Gråstenskyrkorna var sällan raka och väggarna jämnades med murbruk för att den grovt tullhuggna sten skulle upplevas som kvadratisk.

   Sockenkyrkorna hade bara tre rum. Det var långhuset, koret och absiden. I lång­huset stod lekmannaaltaret [3] och över den hängde den korsfäste kungen. Alta­ret markerade gränsen för menigheten. I koret fick nämligen bara präster vistas. Där stod också högaltaret som gömde stoftet av något helgon som lidit martyr­döden.

I öster avslutades kyrkan med den halvrunda absidbyggnaden. Kyrkorna var också försvarsanläggningar. De hade tjocka murar och när fient­liga angrepp hotade klättrade man upp i tornet. Den heliga Birgitta ansåg att kyrkan var en helig borg som Kristus hade byggt med helgonens blod och den var sammanfo­gad med ”kärlekens murverk” – där de utvalda fanns.

Foto: Suntaks gamla kyrka utanför Falköping

Gråstenskyrkorna var sällan raka och väggarna jämnades med murbruk för att den grovt tillhyggena sten skulle upplevas som kvadratisk. Sockenkyrkorna hade bara tre rum. Det var långhuset, koret och absiden. I lång­huset stod lekmannaaltaret. 

   Birgitta var uppvuxen på Finsta gård i Uppland. Hennes far, Birger Pettersson var den lagman som ledde utarbetandet av Upplandslagen. Hon tillhörde aristo­kratin och fungerade som en moralens väktare och kritiserade dem som bröt mot lag och rätt.

   Många kyrkor kom också att ligga på gamla hedniska offerplatserna. Där mö­ter man ortnamn som slutar på vi och lund, som Förs­lunda. Här börjar också sockenindelningen som är den mista kyrkliga enhe­ten. I sock­nen skulle man välja tolv män som skötte de rättsliga frågorna av kyrklig natur.

Egen skiss: Ingvar Tradefelt

Skissen har jag infogat så att alla kan förstår den enkla planlösningen som en sockenkyrka har byggd i gråsten. Den var inte stor, men växte oftast med tiden. Den fick då ett torn och vapenhus. Ytterligare byggande fans det, men då började den likna mer en katedral.
   Till kyrkan skulle man köpa skrud. Det var mäss- och altarkläder, kalk, al­tar­duk och alla böcker som behövdes i gudstjänsten. Kyrkan skulle också ha en klocka och en klockare som kallade alla i socken. Han ringde till ottesång, mässa, begravning och till bön efter det dagliga arbetet.
   Kyrkans inkomster kom från tiondet. Var tionde skyl och var tionde kärve fick prästen hämta på åkern och låta tröska i prästgården. En tredjedel av tiondet fick han behålla. Resten gick till biskopen och kyrkan. Av den tredjedelen som gick till kyrkan köpte man ljus och gav till de fattiga.

   Men prästen skulle också ha tiondet av allt vilt man jagade och boskap. Man betalade också tiondet på krea­tursavel och produktionen av smör. I ett brev från påve Alexander III till Knut Eriksson skriver han att:

Gud som värdigast giver allt, har värdigast mottagit tionde av oss, till gang icke för sig utan för oss, varför de, som troget giva tionde av sina ägodelar, skola kunna förtjäna både det jordiska och det himmelska och hava överflöd på allt gott. Ty om hunger eller brist eller fattigdom trycker världen, så veten, att detta utan tvivel kommer av Guds vrede som sina tjänares personer.

Under senmedeltiden byttes i de Uppländska sockenkyrkorna gavlarnas gråsten ut mot tegel och i taken slogs ribbvalv. Kyrkorummet fick ett salsliknande utse­ende och bakom altaret togs fönster upp i det vi idag kallar spetsbågsstilen. Bakom kyrkobyggandet fanns numera en utvecklad organisation, men fortfarande gjorde bönderna det grundläggande arbetet.

Kopia: Biblia Pauperum band II

De fattigas bibel eller Biblia Pauperum var en uppbyggelsebok med många illustrationer. Den hade sam­man­ställts av en bayersk benediktiner munk i slutet av tolvhundratalet. Biblia Pauperum är uppbyggd enligt skola­stiken – medeltidens filosofi och veten­skap. Det innebar att det nya testamentet hade sina fö­rebilder i det gamla. Nattvarden skulle därför kompletteras med mannaregnet och Abraham och Melchi­sedik. 

---

[1] Simson, den sista av Domarbokens domare, Manoah's son av Dans stam, född enligt särskild Guds löfte och ifrån födelsen av sin moder helgad till att vara en Guds nasir. Simson uppväcktes i en tid då felisteerne i 40 år plågat Israel. Han hade en utomordentlig jättekraft och kunde med hjälp av denna styrka skada Israels fiender. Hemligheten i hans styrka låg i det att han aldrig rakade av sitt hår. När fienden insåg detta lyckades de med list raka av hans hår och sedan stack de ut hans ögon, band honom med ”kopparfjettrar” och lät honom mala i fängelset. Efter någon tid, växte håret ut och de lät honom då spela vid en högtid i guden Dagons tempel. Då fattade han de två mellersta pelarna på vilka templet vilade, bräckte dem, slog hela templet omkull och begravde sig själv under sina döende fiender. Han nämns bland Israels troshjältar.

[2] Landets första kyrkor var byggda i trä. De var stavkyrkor gjorda av plank som var fäste vid vandra genom spontning. Ibland kunde stavarna vara nedgrävda i jorden. Stavkyrkorna var rikt dekorerade. Från Gotland finns det plankor som visar djurornamentik som var vanligt under vikingatiden. I en portalplanka från Guldrupe kan man se ett svärd som genomborrar en drake eller orm. Det är berättelse om Sigurd Fafnesbane, en omtyckte saga som också finns inristade på Ramsundsberget i Södermanland.

[3] Altare (eb. ordet mizbeah betyder egentligen slagtbord eller slagtbänk;) Det latinska ordet altare betyder upphöjning. Det innebar att ju högre från jorden, desto närmare Gud; därför försökte man finna kullar och upphöjningar för att söka gudomen. På altaret frambar man det som ansågs tillfredsställa gudarna, gåvor ur djur- och växt- världen, och även sina egna barn! Det första altare bibeln omnämner är det som Noah byggde efter floden, Jehova ger Mose en befallning att bygga ett altare. ”Ett altare af jord skall du göra mig att derpå offra dina brännoffer och tackoffer, dina får och fä; på vad rum jag stiftar mitt namns åminnelse, der vill jag komma till dig och välsigna dig.” Gjorde man ett altaret av sten, så måste det vara ohugget.