|
Kaplansgården i Härkeberga by är från sjuttonhundratalet, men den ger en god bild av hur det kunde ha se ut på medeltiden. Vid bygatan låg portlider och logar. Prästen var till hälften bonde och han var skyldig att svara för både uppförande och underhåll av alla bostäder.
Den lokale prästen och biskopen
Prästens förhållande skilde sig inte i stort från böndernas. Visserligen hade han många byggnader på sin gård, men de festa var avsedda för biskopen när han kom på besök med sitt följe. Biskopen hade nämligen rätt att gästa hos prästen under sina visitationsresor. Ett annat tillfälle var när en kyrka skulle invigas.
I Västgötalagen står det att prästen i en by skall vara bonson. Det var alltså ur bondeklassen som prästerna kom. Några ”högre” krav hade man heller inte på dem som ville bli präst, men han fick inte vara ”… mördare eller mandråpare, icke klostertjuv eller klosterrymmare, icke dobblare eller drinkare, icke skörlevnadsman eller skökoman.”
Det var också bönderna själva som valde sin präst. Kyrkorna var nämligen i början av medeltiden privata kyrkor. Denna rättighet inskränktes delvis senare och biskopen hade rätt att godkänna prästvalet. Men om han inte godkände valet eller föreslog någon annan kunde bönderna, om de ville, stänga kyrkan och prästgården tills tvisten var avgjord.
I socknen skulle det också finnas en prästgård. I Uppland ingick i en prästgård sju hus. Det var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Behövde prästen fler hus fick han själv skaffa dem. I Västergötland stadgades det bara fyra hus. Reparationer av gården fick prästen själv stå för, om det inte var frågan om större ingrepp. Kunde bönderna bevisa att det rörde sig om vanvård var han tvungen att betala, även större reparationer.
När prästen tillträde sitt ämbete skulle det i prästgården finnas; 1 par oxar, 4 tunnor råg, 4 tunnor korn, 5 kor, 1 pundgryta, 1 brygg panna, 1 uppbäddad säng, 1 bänkdyna, 1 bonad, 1 handkvarn, 2 kuddar och 1 mortel. Sin lön fick prästen genom tiondet. Var tionde skyl och var tionde kärve fick tjänstefolket hämta på åkern och låta tröska i prästgården. En tredjedel fick han själv behålla. Resten gick till biskopen och kyrkan. Av den tredjedelen som gick till kyrkan köpte man ljus och gav till socknens fattiga. Dessutom fick prästen tionde vid jakt och fiske, kreatursavel och smörproduktion.
Att bönderna betalade tiondet till kyrkan ansågs vara viktigt. Det gav dem inte bara himmelska utan också jordiska fördelar. Man trodde nämligen att om man inte betalade tiondet skulle fattigdom och hunger drabba landet. Det var Guds straff för deras synder.
Prästens uppgift var att sköta kontakterna med de himmelska makterna. Han skulle hålla gudstjänst varje söndag. Det fanns fem större högtider under kyrkoåret. Det var juldagen, påskdagen, helgonmässan, kyndelmässan och kyrkmässan. Prästen skulle också döpa barn, jorda lik och förrätta vigslar.
Prästens betydelse i den medeltida byn var mycket stor. Han var den enda person som kunde läsa och skriva, och ibland hjälpte han till med köpenskap och testamente. Efter mässan, som var på latin, predikade han också på folkspråk utanför kyrkan.
Det berättades ofta sägner om prästerna. Alla visste om att de hade ”konstiga” böcker i bokhyllan och bönderna trodde därför att de studerade svartkonst. Som Guds representant på jorden kunde de också fördriva djävlar och demoner. I den mest populära medeltida djävulslegenden i Skandinavien fick djävulen springa under prästens vagn som fjärde hjulet!
Relationen mellan prästen och bönderna var oftast god. Från Kronobergs län berättas på sjuttonhundratalet av en resande om hur det kunde vara. Vid humleplockningen hade man samlats hos prästen i prästgården. Det var i skymningen och man satt framför en stor stockeld. Under tiden man plockande humle berättade tjänstefolket och prästen roliga historier.
Prästerna var också kända för att nyttja alkohol. Det finns åtskilja historier som berättar om hur full en präst kan bli, men på medeltiden fanns det bara vin att dricka.
Om biskoparna var det annorlunda. De var delvis åtskilda från bönderna, men de kunde också vara lika mycket krigare som präster. De levde i befästa hus eller slott. I Sturekrönikan berättades det om Jöns Bengtsson Oxenstierna. Han som var biskop i Uppland. Framför högaltaret i domkyrkan tog han av sig sin biskopdräkt och tog i stället på sig rustning. Sedan uppviglade han bönderna för sina syften.
 |
| Täby kyrka Foto: Sigurd Wahlin |
Jöns Bengtsson Oxenstierna drog sig inte för att uppvigla bönder för sina syften. Han var lika mycket krigare som präst. Framför högaltaret i domkyrkan tog han åtta år efter sitt tillträde av sig sin biskopsdräkt och satte istället på sig rustningen. Han lovade att inte återvände till sitt ämbete förrän förhållanden i landet var annorlunda. Jöns hade en oxepanna i sitt vapen.
Eftersom biskoparna tillhörde stormannaklassen hade de även andra matvanor. Vid ett gästabud serverades oxstek, pastejer, grytstek, saltkött, oxhare, stekta och fyllda gäss, höna med bigott, påfågel med utslagen stjärt, järpar duvor och snömos.
En festmiddag kunde bestå av stekta äpplen med olja; äpple- eller päronmos, stekta bröd med olja, stekta bröd med bigott, gorån, nötter, äpplen och päron. Vid fastan gick det heller ingen nöd på dem. De åt all slags fisk, som lax och ål, och man avslutade gärna måltiden med en äggkaka.
1 kommentar:
Om detta finns det inte mycket att säga ännu, men jag återkommer.
Skicka en kommentar