Helga lekamens gille

Bykyrkan i staden mellan broarna (Stockholm) var byggd i tegel och helgad åt S:t Nicolaus, S:t Erik och S:t Olof. Första gången den omtalas är det som S:t Nicolaus kyrka. Detta helgon var sjömännens skyddspatron och enligt legenden (folksägen) räddade han åtskilliga sjöfarande. Han blev i fören på många handelsfartyg ett skyddstecken.

   Kyrkan räknades till Uppsala stift och området staden låg på tillhörde Solna. Först på senare tid bröt man sig ur och bildade egen församling. Under tolvhundratalet tvistade biskoparna i Strängnäs och Uppsala om vad Stockholm skulle tillhöra. 1572 blir staden ett eget pastorat.

   I S:t Nicolauskyrkan fanns det många altaren, kor och kapell. De var knutna till enskilda gillen och stiftelser. Ett gille var en sammanslutning av hantverkare och köpmän i fromhetens, barmhärtighetens och umgängeslivets tjänst, men bland hantverkarna var det bara skomakarna och guldsmederna som hade egna gillen och altare i staden.

   Bykyrkan var Stockholms första kyrka. I början av medeltiden var den bara hälf­ten så stor som den nuvarande. Den var byggde i tegel och kan beskrivas som en treskeppig basilika. I slutet av medeltiden hade den förvandlat till en medel­tida katedral. Den hade fått altare, kapell och många kor.

   Det största och rikaste gillet var Helga lekamens gille. De ägde många hus i Stockholm. Helga lekamens gillestuga låg vid Skomakargatan, alldeles vid Stortor­get och i kyrkans södra sidoskepps östra del låg koret.

   Helga lekamens gille firade under ett år fyra högtider. Störst av dem var Corpus Christi. Då bar man det heliga sakramentet i precision genom Stockholms trånga gator. Efter gudstjänsten samlades man sedan för att äta och dricka öl. Det var en form av knytkalas, men gästerna fick bara ta med sig tre rätter. Ölet däremot var tillverkat av gillet.

Under högmedeltiden ökade intresset för denna kult och man menade att Kristi lekamen var närvarade vid altarets sakrament, men trots intresset för Helga lekamens gille var inte alla borgare i Stockholm lika glada över att man firade Corpus Christi.

Stockholm, Gamla Stan. Foto: Nordiska museet

   Storkyrkan var Stockholms första kyrka. I början av medeltiden var den bara hälf­ten så stor som den nuvarande. Den var byggde i tegel och kan beskrivas som en treskeppig basilika. Stockholm, Gamla Stan. Foto: Nordiska museet

   I Uppland fanns det en bonde som var emot. Han hete Botolf och bodde Gottröra. Botolf förnekade att brödet och vinet kunde förvandlas sig till Kristi kropp. Han menade också att eftersom han inte var människoätare ville han förövrigt inte äta Guds lekamen.

   Bonden vidhöll sin uppfattning och brändes på bål 1311. Det blev stor skandal och när prästen hade räckt honom brödet vid nattvarden och han sa: ”Om någon skulle äta en annan människas kropp, så skulle den människan hämnas, om hon kunde. Hur mycket mer skulle inte Gud hämnas, när han fått möjlighet till det?”

Stockholm Gamla Stan. Foto: Ingvar Tradefelt

   På 1400-talet tillhörde den tredje byggande från vänster Helga lekamens gille. Över Skomakarga­tan alldeles vid mynningen vid Stortorget fanns också ett tegelvalv. 

I själakoret lästes mässor för dem som givit allmosor till de fattiga och gåvor till Själagården. Fyra präster var utsedda av borgmästare och råd ansvarade för mässorna. Rådet utsåg också två borgare som var föreståndare för koret, klerk och Själagården. En av dessa skulle en gång i verkan dela ut allmosor till de fattiga och en gång i månaden ge dem ett ordentligt mål mat. Det kunde vara öl, bröd och ibland kött. I samband med måltiden fick man också ett undergörande ”själabad”.

   Själagården var ett avlångt hus uppfört i två våningar, med trappstegsformade gavlar och sex skorstenar. Gården hade utvecklats ur korstiftelsen och var även ett ålderdomshem för välsituerade borgare och stadens präster. De intagna hade skänkt all sin egendom för att på Själagårdsgatan sluta sina dagar.

   I själakorets tak finns det målningar som var gjorda av Albert Målare. Dem gjorde han i slutet av sin verksamhetsperiod. Det var i cirka femtio år som han tillsammans med sina medhjälpare dekorerade ett tjugotal kyrkor i Uppland, Södermanland och Västmanland.

I det södra valvet hade han målat Simson med lejonet och David färdig att slunga iväg den sten som träffade Goliat. Båda motiven var förebilder till Kristi nedstigande i dödsriket.

   På den högra sidan placerade han den dömande Kristus på yttersta dagen med straffets svärd och i det norra valvet Mikael med gärningarnas våg. I vågskålen kan man se en man som knäböjer vid en kalk och på den andra sidan fanns några djävlar som med olika knep kämpar för att få vågen att väga över.

Yttersta dagen. Foto: Bengt Hallberg

Av de målningarna finns i själakoret återstår inte mycket, men i det södra valvet man kan se att Albert har målat Simson med lejonet och David färdig att slunga iväg den sten som träffade Goliat. Båda motiven var förebilder till Kristi nedstigande i dödsriket. På den högra sidan placerade han, som på bilden den dömande Kristus på yttersta dagen med straffets svärd. 

   En gammal legend berättar att den tyska kejsaren Henrik II hade utan orsak beskyllt drottningen Kunigunda för otrohet. På dödsbädden kämpade sextusensexhundrasextiosex djävlar om hans själ. Men Henrik skänkte en kalt och en patén till S:t Laruentikloster och därför fick han sina synder förlåtna.

Foto: Ingvar Tradefelt, Floda kyrka Sörmland. Albertus Picktor

Albert har i målningarna lagt ner allt sitt kunnande och hela sin själ. Han ville kanske veta vad som väntade honom inklusive stadens borgare. Kalken i vågskålen skulle påminna om att en gåva till kyrkan eller allmosor till de fattiga väger tungt på den yttersta dagen. Tyngre än sextusensexhundrasextiosex djävlar.