Gemenskapen var anledning till konflikter

Byborna levde och arbetade i gemenskap, de hjälpte varandra över gårds­grän­serna med plöjning, sådd och skördearbete. Men att leva tillsam­mans inne­bära att man också delade lika. Varje gård hade sina tegar utspridda på olika ställen för att inte bara några enstaka egendomar skulle få den bästa jorden. Detta betydde att man måste färdas över grannens åkrar för att kunna komma till sina egna ägor. Systemet gav anledning till många konflikter.

   En annan orsak till konflikter var fel märkta gränser. Man trodde till och med att en sådan schism innebar evig osalighet. Efter döden tvingades man därför att gå omkring på jordens som en gengångare eller gast tills tvisten var löst. För att leva tillsammans var man därför tvingad att noggrant reglera förhållandena. I Upp­landslagen från 1296 står det;

”Nu tarvar en bonde att köra in sin säd: då må han på annans åker skära och lägga åt sidan, binda i kärvar och lägga axen åt sidan, och sedan må han saklöst köra över. Likaså skall han på ängar slå och räfsa åt sidan, och se­dan må han saklöst köra över. Gör han ej så, då böte han såsom förut är sagt.”

   Det var ofta ”småsaker” som var anledning till konflikt. Det räckte t.ex. med ett hål i grannes staket (gärdesgård) för att frågan skulle tas upp på tinget.

   Gär­desgår­darna skulle vara lagade och uppsatt en månade efter påsk. Gjorde man inte det fick man böta för bristande underhåll. En trasig gärdesgård skulle också meddelas till ”byalagsmännen” och ”landsmannen” som stadgar Upplandslagen. Han skulle ta upp frågan på tinget och där skulle hägnadssyn utses. Synemännen som de kallades skulle därefter inspektera skadorna.

   I den medeltida byn fanns det två grupper av bönder. Det var den självägande skattebonden [1]som betalade skatt till kronan och hade rätt att välja kung, domare, präst och klockare. Han förde själv sin talan på tinget och i t.ex. Västgötalagen ansåg man inte enbart att biskopen skulle var bondson utan att det även borde gälla lagmannen. Landbon [2]däremot arrenderade sin gård och betalade tiondet till kyrkan. Han var socialt och rättsligen underlägsen skattebonden, men i Norden hade landbon en särställning jämfört med förhållandena i de romaniserade områ­dena i Europa. Stor­mannen hade t.ex. inte domsrätt över landbon och han var inte livegen.

   Det fanns motsättningar mellan dessa två kategorier av bönder. Skattebonden var oftast fri medan landbon var en frigiven träl, men han kunde också vara en självägande bonde (skattebonde) som kommit på obestånd.

   Trots skillnaderna betalade man sina skatter och arrenden kollektivt. Byn utgjorde utåt sett därför en sam­man­hållen enhet. I slutet av medelti­den ökade också kyrkans och adelns landbor. Det kom att minska klyftan inom den jordbrukande befolkningen som förövrigt ut­gjorde nittio procent av hela folk­mängden.

Bild: Olaus Magnus. Nordiska museet

   Träsnitt från 1550-talet finns i Olaus Magnus verk ”Om de nordiska folken”. Enligt honom var det med liv och lust som bönderna gick till sitt arbete, ”… som var det mera lek…” och bråttom var det så att frosten inte skadade skörden. 

   Allra längst ner i myllan fanns de obesuttna. Det var pigor och drängar som arbe­tade hos bönderna. Man hjälpte till med tröskning, boskapsskötsel och annat tillfäl­lig­t arbete. De försörjde sig också på hantverk, jakt och fiske.

   Bönderna kallade dem fattigfolk och de var husmansfolk, löskarlar, legohjon, hemmahjon och stav­karlar. I Växsjöstadgan från 1414 beskrivs en husman som den ”… som bor inne hos bonde” och ägnar sig åt hantverk.

Foto: Nordiska museet. Skansen

Inne i köket på Älvrosgår­den (Skansen) kan man få bild av hur det kan ha varit på medeltiden. Kring härden förekom många sysslor. Redskap skulle lagras och linet från årets skörd spinnas. 

   Det vi nu vet om bonden är att han inte var så "inskränkt" som man trott. Han hade en stark känsla för det övernaturliga och naturen fram­stod som ett under. Det berodde på att han såg hur grödan växte ur jorden och årstider­nas många skiftningar. Hade det inte regnat på flera månader sökte han i den heliga skriften efter en förklaring och om han inte hittade något svar där kunde någon klok gumma förklara varför nederbörden uteblivit. Även den så kallade Bondepraktikan hade sina förklaringar.

   På Johannes döparens dag reste man majstången som pryddes av blommor och grönt. Ordet maj kom att betyda ”klä med grönt” eller ”gröna gre­nar” och ofruktsamma kvinnor brukade omfamna stången. En annan sed under midsommarfirandet var att man lövade åkrarna i hopp om att få en god skörd.

   Den beskrivningen av förhållandena på landsbygden vi kän­ner bäst till är från Första Moseboken. Herren sade till Adam att han med ”vedermöda” skulle nära sig av jorden: ”..i alla sina livsdagar, törnen och tistel skalla den bära åt dig, men markens örter skola var din föda”

   Det citerade stycket handlade inte om nomaden eller herdens var­dag som man ofta möter i bibeln, utan det skildrar de bofastas förhållan­den. Det som kom att gälla i flera tusen år. Första Moseboken var en av de bibeldelar som under Medeltiden fanns översatta till fornsvenska. Den är den äldsta kända över­sättningen och den bygger på en uråldriga muntlig tradition som är känd flera tusen år innan Kristi födelse.

   En mer romantisk syn hade man i slutet av medeltiden. I ett historiskt verk skriven av den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, Olaus Magnus [3] uttrycker han sig om sysslan med jorden på följde sätt:

”Hur ypperligt åkerbruket ägnar sig för ett godt, lugnt och sorg­fritt liv. Det vet nogsamt envar som länge jäktas av olika strävanden och vinning utan att röna annat än tomhet och leda, innan han omsider skickat sig till den fridfulla syss­lan att odla jorden.”

   Men han tillägger också att trots att bonden ”synas trygg” har han sina ”sårbara ställen”. Det var torkan, hettan, regent, stormen och ”understundom fiendens ur­sinniga skövlingar.”

   Det är svårt att veta hur bonden upplevde sin tillvaro. Vissa historiker påstår att livslängden bara var 25 år och många barn dog före ett års ålder, men detta kan vara propaganda. Det finns nämligen undersökningar som talar om ett helt anat samhälle. Dessa undersökningar visar att hälsan var god. I Skåne levde många tills de blev 60 år eller ännu äldre.

   Att medeltiden skildrats som en period av mörker har sin förklaring i de religiösa konflikter som utbrutit under senare tid, men utmärkande för de tusen år som varade från antiken till den nya tiden var inte stagnation eller tillbakagång. Inom jordbruket gjordes stora framsteg. Plogen som var av trä fick viktiga delar utbytta mot järn. Vändskivan som luckrade upp jorden möjliggjorde en ökad produktivitet.

   När avkastningen ökade tog de vat­tendrivna skvaltkvarnarna över det tunga arbetet med att mala säd. På grund av dålig föda hade boska­pen varit under­närd, men med hjälp av de rikare skördarna lyck­ades man att förbättra deras fysik. Skvaltan var därför också en viktig uppfinning. Den kunde sättas upp vid obetydliga vattendrag, (vatten­kvarnar fanns i Europa under romartiden) men här drivs den så kallade löparen direkt av ett turbinliknande hjul på en vertikal axel. Vä­derkvarnen kom till Norden på 1200-talet

   Genom pannoket kunde man också utnyttja oxarnas hela kraft och hästen blev vanligare som dragdjur. Men hästar var dyra och måste skos och fod­ras med havre.

Foto: Ingvar Tradefelt. Skansen Nordiska museet 2009

   När avkastningen ökade tog de vat­tendrivna skvaltkvarnarna över det tunga arbetet med att mala säd. Skvaltan på bilden finns på Skansen Nordiska museet. 

På medeltiden var transportsystemet och vägförbindelserna dåligt utvecklade. Några vägar av den typen som vi är vana vid fanns inte. För det mesta tog man sig fram sjövägen. Husen var därför gjorda i det byggnadsmaterial som fanns i trakten.

   I barrskogsområdena knuttimrades husen och där det växte ek byggde man i skiftesverk. De knuttimrade byggnaderna tillverkades för det mesta av tall och ibland av garn. Man använde därför rått rundtimmer och det var viktigt att väggarna blev täta. Timret jämnhöggs på längden och en ränna gjordes i stockens un­derkant. I rännan stoppade man sedan in mossa.

   Att bygga i skiftes­verk innebar att man lade brädena på varandra och fäste dem i ett ramverk av stående stolpar.

   Knutarna på ett knuttimrat hus håller samman stockarna och är i allmänhet vack­ert utformade. De kunde vara ovala, avlånga och ibland sex­kantiga. Att bygga i skiftes­verk innebar att man lade räderna på varandra och fäste dem i ett ramverk av stående stolpar. Den tredje bilden visar hur skvaltkvarnarna fungerar i praktiken. En föregångare till dagens turbinhjul?

   Bostäderna var ofta primitiva och härden låg mitt i rummet på ett jordtrampat golv. Dessa byggnader hade bara ett enda rum och de möbler som fanns var vägg­fasta bänkar. De saknade fönster och skorstenen släppte ut röken ge­nom en öppning i taket. I väggarna fanns små gluggar som stängdes med luckor. Dessa bo­städer var vanligast hos fattiga bönder.

   Rika bönder däremot hade en bostad med två rum och skorsten.

---

[1] Skattebonden ägde sin jord och betalade skatt till kronan. Redan under tidig medeltid skattade kronan den jord som bönderna odlat upp och de betraktade det som sin egendom.

[2] Landbons jord kunde tillhöra kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades han för olika namn. De kunde vara frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, en avrad.

[3] Olaus Magnus föddes 1490 i Sverige. Han dog 1557 och blev Sveriges siste katolska ärkebiskop. Han hade studerat sju år i Tyskland och åren 1518-19 reste han omkring i de norra delarna av Skandinavien för att sälja avlatsbrev på uppdrag av påven. 1522 blev han utnämnd till domprost i Strängnäs, men fyra år senare bodde han i Lübeck. I början fick han olika uppdrag av Gustav Vasa, men eftersom kungen genomförde reformationen blev samarbetet omöjligt. 1526 blev han sänd av kungen på diplomatiska uppdrag till Ryssland och Polen, men när han vågade han inte återvända till sitt hemland och bosatte sig därför i Danzig. 1537 flyttade han via Rom till Venedig. I Venedig bodde han hos Hieronimo Quirinus som även bekostade tryckandet av hans bok ”Carta marina”. Olaus verkade från 1549 som föreståndare för heliga Birgittas kloster och Olaus Magnus bok om de nordiska folkens historia, Historia de gentibus septentrionalibus, utkom 1555 i 22 band. Det var under sina resor i Skandinavien som han gjort noggranna observationer och anteckningar om människor och naturen. Han studerade även en den litteratur som fanns i ämnet, t.ex. Tacitus och Saxo Grammaticus.