Skolastikerna tillhörde medeltidens lärda. Titeln skolastiker eller skolastik kommer från namnet på de lärare som undervisade i Karl den stores klosterkyrkor på 800-talet. Målet var att systematisera den romersk-katolska läran. Under hela medeltiden diskuterades man också förhållandet mellan tro och vetande (uppenbarelse och förnuft).
En av de första skolastikerna var Anselm av Canterbury. Enligt honom var tron viktigare än förnuftet, men förnuftet var inte betydelselöst. Om man inte förstod vad prästen talade om i kyrkan så kunde förnuftet ändå förstå att man måste tro.
Anselm var en produkt av ett samhälle där bönderna i generationer brukat jorden. De flesta människor levde i små byar och bakom horisonten fanns bara hedningar och djävlar. Det var då viktigt att man inte tvivlade och därför kunde tro och förnuft förenas. Därför var det självklart att den som tvivlade var en avfälling.
Trots dominansen av tronade fanns många som tvivlade på de fastslagna dogmerna. Allt kunde ifrågasättas, men bara om det som man diskuterade var på latin och bland de lärda. Spreds det däremot ”irrläror” till folket kunde det sluta illa. Många tvingades då offentligt ta avstånd från sin uppfattning.
På tolvhundratalet när tvivlet nått en vis nivå spred den romerska katolska kyrkan legenden om påve Gregorius. Syftet var att förklara mystiken med nattvarden och lugna alla de som tvivlade. Till folket hade man förklarat; att själva mässan var en upprepning av den sista måltiden som Jesus hade tillsammans med lärjungarna. När prästerna under mässan lyfter kalken och uttalar orden: ”Detta är min lekamen”, förvandlas brödet och vinet och blir i verklig mening Kristi kött och blod, men för betraktaren var det inte en synlig förändring.
Förvandlingen var andliga genom Guds direkta ingripande. Det var alltså Gud som blev verklig vid mässan på samman sätt som när den heliga jungfrun blev befruktad utan att han kommit i kontakt med någon kropp.
Motståndarna till förvandlingsläran (transsubstantiationen) menade att den strid mot det sunda förnuftet och att det vara var frågan om vidskeplighet. Bland reformationens anhängare fanns det de som gick så långt att de betraktade nattvarden som enbart symbolisk och enbart en åminnelsemåltid.
I legenden om påve Gregorius berättas det om att en person hånskrattade när Gregorius skulle dela ut brödet. Han frågade varför hon skrattade och kvinnan svarade: ”Jag skrattar åt att du kallar brödet för Kristi lekamen. Det bröd som jag i går bakade med mina egna händer!” Gregorius bad då för den förlorade själen och efter en stund visade sig Jesus på altaret med sina blödande sår. Kvinnas tvivel försvann och mässan kunde fortsätta. (Vita Gregorii)
Det var i början av fjortonhundratalet som det uppstod en rörelse i Tjeckoslovakien som hade kalken som sin symbol. De ville som sagt inte att enbart prästerna utan också folket skulle få nattvarden i båda formerna. Vi vet att rörelsens evangelium spreds ända upp till klostret i Vadstena.
Ledaren Jon Hus som var teolog kritiserade påven för att vara en penningsniken Antikrist. När han brändes på bål framkallade det ett stort nationellt uppror. Trots att man ifrågasatte ritualerna inom kyrkan var grunden för upproret ekonomisk. Böhmen var ett litet furstendöme i Tyskland som hade stora silvergruvor. Landet hade gjort affärsmässiga framsteg, men ju rikare de blev desto mer utsög påven och kyrkan dem.
Till detta hör också att tyskarna hade en gynnad ställning. De behärskade universiteten i Prag och hade majoritet i många statsstyrelser, dessutom var de ivriga katoliker.
Husiternas tvivel var inte i första hand ett ifrågasättande av transsubstantiationen utan man vände sig främst mot kyrkans och adelns förtryck. Inte ens Luther eller Gustav Vasa vågade ändra på de katolska föreställningarna. I början av reformationen ”lånade” Gustav Vasa silver och guld från kyrkan för att betala statsskulden. När det gällde liturgi och allmänt kyrkobruk fick de fortsätta i katolskt skick fram till 1527. Det var inte förrän 1593 som lutherdomen var definitivt befäst i Sverige.
 |
| Biskop Cort Rogges hus Roggeborgen Strängnäs. Foto: Ingvar Tradefelt |
Bortser man från vissa ombyggnader och reparationer är de medeltida dragen tydliga. Kök, förråd och bostäder för tjänstefolk låg i bottenvåningen. Dagligstuga, sovkammaren och en skrivstuga låg på andra våningen. Var man tvungen att försvara sig mot inkräktare höll man till i tredje våningen.
När det gäller Luther hade han också samma uppfattning som den katolska kyrkan om nattvarden. Därför angrepp han hårt de som ifrågasatte det som hände vi altaret. I Luthers ”Den stora katekesen” förklarar han altarets sakrament:
”Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herrens Kristi sanna lekamen och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. Ock liksom det sades om dopet, att det icke är blott och bart vatten, så säger vid också här, att sakramentet är bröd och vin, men icke blott bröd och vin, sådant som man eljest sättet fram på bordet, utan bröd och vin omslutet av Guds ord och bundet därvid.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar