Borgaren Albert

I slutet av Smedjegatan (nuvarande Västerlånggatan) vid inre Norreport bodde i mitten av fjortonhundratalet en kyrkmålare som hette Albert Målare. På kyrkväggen skrev han sig som Albertus Pictor. Tidigare hade hans bostad ägts av en annan kyrkmålare som hette Johan. När Johan Målare dog gifter sig Albert med hans änka.

   Det var inget konstigt med det. Så gjorde man, men det hade inget med ... att göra utan det var en affärsmässig uppgörelse.

   Huset som han bodde i var byggt i tegel och han hade en valvöverbyggnad i två våningar. De övre ägdes av Nils Skrivare. Dessa valv var varliga och samägdes. Det var också vanligt att en hantverkare kunde äga en källare i ett hus, en annan hantverkare affä­ren (saluboden) och en tredje köket (stekarhuset) på gården.

Foto: Ingvar Tradefelt. Pictors bostad i Gamla Stan

Huset som han bodde i var byggt i tegel och han hade en valvöverbyggnad i två våningar. De övre ägdes av Nils Skrivare. Dessa valv var varliga och samägdes. Det var också vanligt att en hantverkare kunde äga en källare i ett hus, en annan hantverkare affä­ren (saluboden) och en tredje köket (stekarhuset) på gården. 

   I verkstaden som han ärvt arbetade Albert under den mörka delen av året som pärlstickare. På sommaren reste han runt och dekorerade kyrkor. Under en sådan verksamhetsperiod bör han tillsammans med sina medhjälpare hunnit att målat en kyrka.

   Från väggarna i verkstaden sköt stickbågar ut och på dessa satt broderierna fästade. Man häcklade lin, kardade ull och spann garn till vävnader. Ifrån utlandet importerades dyrbara tyger och även färdiga brodyrer. Mottagarna av dess arbeta var främst kyrkan.

   Alberts hade många anställda och medhjälparna var indelade i två kategorier. Det var de som arbetade direkt under mästarens ledning och de mera självständiga. Den senare gruppen anses ha gjort målningarna i Gryta, Stavby, Knutby, Söderby – Karl och Lagga räknat – alla i Uppland.

Målning: Albetus Pictor, Gamla Stan Stockholm. Foto: Ingvar Tradefelt

Bilden till vänster förekommer i äldre historieböcker - en illustration till murarmästarämbetet. I språkbandet står det "Tordh murarmestare nu olderman."Det har diskuterats vem som är konstnären, men likheterna med de figurer som Pictor gjort är stora. Till höger syns fasaden till ämbetets lokaler, idag på Västerlånggatan 68. Byggnaden uppfördes 1633-talet, men har medeltida stomme. 

   Norreport var en dubbelport. Den yttre delen låg med sina två runda torn mellan Helgandshuset och Munkgården. Porten hade två våningar och överst fanns ett skjutloft. Mellan de båda portarna låg Norrbro och ungefär där kanslihuset i dag ligger låg Inre Norreport.

   Dessa byggnader hade ett fristående torn som byggts samtidigt med stadsmuren. Det var bakom dessa murar som staden borgare hade barrikaderat sig och det var inte lätt för fienden att ta sig in.

   Om Albert Målare vet vi inte mycket. Man tror att han var svensk och föddes omkring 1440, men det finns inga bevis på varifrån han kom. Det man däremot tro sig vet är att han i Härkeberga kyrka målat Mannaregnet.

   Där placerar han figurerna (se bilden nedan och bakgrunden) i en spiral runt Moses för att man skall känna den glädje Israels barn upplevde när de fick bröd och vatten i öknen. Det krus som man dricker ur var tillverkat i Siegburg, en stad när Köln. Dessa krus massproduce­rades och kom med Hansans köpmän till Sverige.

   Mannen som ligger på knä på­minner om en annan man. Det är från en målning av den kände flamländske bonde­målaren Brögel. Detta var inte så konstigt. Från Tyskland kom hant­verkare, boktryckare, konstnärer och framför allt köpmän. Stockholm var under medeltiden i huvudsak en tysk Hansastad.

   Om Albert var svensk eller inte det har diskuterats. Han var döpt till Albrecht Ymmenhusen efter den tyska delstaden Hessen påstår man, men han kan också ha studerat i Tyskland. Teorierna är många, men varifrån han verkligen kom ifrån kan man inte med säkerhet veta. I alla fall arbetade det i mitten av 1400-talet en lärling hos Peter Målare som hete Albertus Pictor. Han var då ungefär arton år. Efter tio år som medhjälpare målade han större delen av Sala landskapsförsamlings kyrka själv. Signaturen finns ovanför sakristian.

   När Albert vara trettio år hade han en omfattade verksamhet. Under denna period utvecklade han en egen stil – den så kallade Härkebergastilen.

   De målningar man ser i Sala påminner om Peters Målares bilder. Han kom däremot från Tyskland, tror man och vistades i Sverige bara några få år, men det är man inte heller helt säker på. Vad man däremot vet är att han målade bl.a. Vadsbro, Ösmo och Torshälla kyrkor och att han var verksam främst i Södermanland.

   Det som talar för teorin om att Albert var tysk är att det tyska inflytandet i Sverige under medeltiden var stort. Från Lübeck kom konstnärer, boktryckare och hantverkare. De flesta var invandrade köpmän, vilket också förklara varför Stockholm som enda stad inte hade några hantverkare i rådet.

Foto:Ingvar Tradefelt Målning: Albertus Pictor

Kyrkmålaren har placerat figurerna i en spiral runt Moses för att man skall känna den glädje Israels barn upplevde när de fick bröd och vatten i öknen. Brödet var manna som Gud lätt regna från himlen. 

   När Albert målade i de Uppländska kyrkorna var han påverkad av den tyska kulturen. Vi vet också att han använde tyska förlagor. Det var kopparstick från Meister E.S. och framförallt träsnitt från ”De fattigas bibel” eller Biblia Pauperum.

   Bildbibeln var ett omfattande arbete som med hjälp av boktryckarkonsten och träsnittstekniken spreds i massupplaga i slutet av medeltiden. Studerar man förlagorna noga förstår man varifrån Albetus Pictor hämtat sitt stoff. Det var ifrån ett träsnitt om Abraham och Melchi­sedik och Moses som finns tryckt i Biblia Pauperum (se kapitel "Bondens vargdag var inrutad").

   En fördom är att det mesta under medeltiden var grått och trist. Att man var ointresserad av färger, men det var tvärtom. Medeltidsmänniskan tyckte om klara och starka färger. Klädedräkter, bonader, glasmålningar och kalkmålerier lyste i jordens alla kulörer. Problemet är däremot är att de genom århundradenas lopp har bleknat och i vissa fall tyvärr förändrats.

Detalj: Albertus Pictor. Foto: Ingvar Tradefelt

I min "Historia från folkskolan" var denna detalj från Mannaregnet en illustration till stycket om "Åkerbruk och barkbröd". Krus som man dricker ur var tillverkat i Siegburg, en stad när Köln. 

   När en kyrka skulle målas började man först med att skissa med kol eller rista i pusten. Ibland använde man också rödbrun färg som senare har övermålats med vitt. Sedan färgades ytorna och skuggades med svart. Slutligen förstärktes konturlinjen med svart, rödbrunt eller ibland med vitt. När målningarna var färdiga blev färgupplevelsen grönt-rött-brunt, idag är det grönt-svart-brunt.

   Det som fanns i färgburkarna var utblandat med kalk och det fugerad som bindemedel. Färgen målades också på en kalkad grund. Hållbarheten var dålig och efter relativt kort tid började färgerna förändrats. Framför allt var det den rödgula färg som blev svart eller svartbrun. Den var gjord av blymönja och mycket giftig.

   Om man tillsammans med kalk använt ägg som hade den röda och rödgula färgen varit bevarad än idag. En mera beständig metod hade varit att måla innan kalken var släckt. Denna metod kallas al fresco och användes av kyrkmålarna söder ut. Närman målar på torr pust kallas det al secco.

   Färgstoften som användes var naturliga ämnen som t.ex. jordlager. De måste slammas, tvättas och malas. Ljusockra, guldockra och mörkockra var färger som innehöll vittrat fältspat färgad av järnoxid. Brände man guldockrorna fick man rödockra.

   De hade också en symbolisk innebörd. Vitt var renhetens och oskuldens färg. Heliga personer har i Alberts kyrkor bleka ansikten och vita kläder. Vitt fick man genom att använda blyvitt. Rött var eldens och blodet färg. Purpur var gudomlighetens och kungamaktens. Den dömande Kristus bär på den yttersta dagen en röd mantel, likaså adelsmän och furstar. I ansiktena blandades blyvitt med blymönjan som nu har förändrats och figurernas kinder är därför svarta i stället för skära som de en gång varit. I purpur har man hitta rester av blått, blymönja och järnoxid.

Härkeberga kyrka Uppland Foto: Ingvar Tradefelt. Albertus Pictor

I ansiktena målade Albert blyvitt med blymönjan som nu har förändrats och figurernas kinder är därför grå eller svarta i stället för skära som de en gång varit. Grönt var en neutral färg som kunde användas där inget annat var föreskrivet. Den gröna färgen har däremot inte genomgått någon större förändring – kanske mörknat något.

   Grönt var naturens och hoppets färg. Vid sidan om den tronade Kristus har Evangelisten Johannes en grön mantel. Han tillhörde de utvalda och han har därför gröna kläder. Grönt var också en neutral färg som kunde användas där inget annat var föreskrivet. Den gröna färgen har inte genomgått någon större förändring – kanske mörknat något. Den är gjord av koppar.

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Vemmenlöv i Skåne

Den röda (orange) färgen har däremot genomgått stora förändringar, men hade man använt ägg eller målat direkt på den blöta putsen hade den bevarats bättre. I Skåne har dock vissa kyrkmålare varit medvetna om detta. 

   Blått var himmelens och även gudomlighetens färg. Maria har nästan alltid blå mantel. Den blå färgen är en kopparfärg som bleknat och ibland övergått i grått. Gult är vistandets, det ondas, förräderiets och falskhetens färg. Herodes mantel är inte röd, blå eller grön utan gul. Troll och demoner kan också vara gula. Albert använde gult som ersättningen för guld. En av de gula färgerna (ljusockra) har förändrats till en smutsig grå-brun färg. Den var en gång citrongul och innehåll bly, med inblandning av tennföreningar. Albert har använt den till djur, träföremål och trädstammar.

   Kyrkmålarnas uppdragsgivare var i första hand kyrkan och därmed kom de i kontakt med ärkebiskopen. I slutet av medeltiden hete han Jakob Ulvsson. Ulvsson var en bildad man. Han hade studerat i Rostock och Paris. Efter några år som magister vid universitetet fortsatte han till Rom. Där blev han omtalad som en god kyrkopolitiker och utnämndes till svensk ärkebiskop.

   Ulvssons släktvapen var en örnfot. Den finns broderad på en mässhake som han skänkte till Uppsala domkyrka. På mässhaken ser man honom knäböjande och försänkt i bön. På ett språkband över honom står det: "Förbarma Dig Gud över mig efter Din stora barmhärtighet.” Den var tillverkad i Alberts Målares verkstad.

   Ärkebiskopen ansågs också vara en vidsynt person. Han tog initiativet till bildandet av det första svenska universitetet. Motivet påstås vara att de ungdomar som var begåvade, men inte hade råd att flytta utomlands skulle få möjligheter att studera hemlandet. Därför inrättandet han universitetet i Uppsala som han trots sin visdom betraktade som världens yttersta gräns ”där hedningar och andra kättare” bodde.

   Samma rättigheter och privilegier skulle gälla i Uppsala som vid universiteten i Paris och Bologna. De var Ulvssons förebilder, men det var inte det Bologna där studenterna själva valde sina professorer och rektorer. I Jakobs universitet hade rektorn domsrätt över lärare och studenter, utom i kyrkliga mål.

   En viktig politisk sak som kom att prägla fjortonhundratalet var den nationella frågan. I Prag hade hussiterna gjort uppror mot tyskarna och påven. I Sverige revolterade Engelbrekt och hans bönder reste sig mot danska fogdar. När ärkebiskopen blev medlem i riksrådet var det Sten Sture d.ä. som kämpade mot utländskt inflytande.

Som student och magister bör Jakob Ulvsson tidigt ha kommit i kontakt med olika politiska och religiösa inriktningar. Hussiternas uppror var väl känt och om man bortser från de nationella kraven var det man vill anspråkslöst. Man menande bland annat att inte bara prästerna utan också folket skulle få nattvarden i båda formerna.

   I den katolska kyrkan var det nämligen sed att bara ge lekmännen enbart brödet. Kalken var för prästerna. Deras evangelium spreds ända upp till klostret i Vadstena, men de ansågs inte särskilt radikala.

En annan rörelse var katarerna, därav vårt kättare. Katarerna var motståndare till läran om transsubstantiationen och hade gått mycket längre än hussiterna. De trodde att Kristus inte hade någon mänsklig kropp och därför kunde han inte förvandlas till kött och blod.

   Ärkebiskopen förstod vilka krafter som var i rörelse, men utgången var oviss. Han spelade dubbelt och försökte kompromissa. Opportunism var inte något ovanligt inom den härskande eliten på den tiden trots att man ofta drog fram inkvisitionen som ett vapen fick dessa läror spridning inom folket.

   Det är sällan som historiker nämner att det på universiteten under medeltiden pågick ständiga diskussioner i olika frågor bland studenterna. De var "tillåtet" att ifrågasätt Guds ord om diskussionen hölls innanför grindarna. Spred man ut det till folket var det en annan sak. Kritikerna blev torterade och brända på bål anklagade för perversitet och att ha intimt umgänge med djävulen.

Yttergrans kyrka Vapenhuset Albertus Pictor. Foto: Ingvar Tradefelt

Mannen som har ett rep om halsen leds bort av en demon. Blicken är riktad mot munken lägst till vänster i bilden och framför denna knäböjer en annan man. Bakom honom står en ängel. Inne­hållet går tillbaka på en populär legend om ”rätt ånger”. Legendens mening var att bikt skulle ske av kärlek till gud och inte i fruktan för straff. 

   Ett exempel är Roger Bacon (1220-ca. 1292) som var en av medeltidens centrala vetenskapsteoretiker. Han kritiserade auktoritetstron och den obevisbara kunskapen. Han förespråkade experiment och egna observationer och förebådande därmed den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet.

   Våra mest seglivade vanföreställningar om medeltiden är att man trodde att jorden var platt. Målningar, astronomiska och geografiska handböcker från samtiden visar dock att medeltidsmänniskorna förstod att jorden var sfärisk, precis som vi. Dessutom sa sunda förnuftet alla sjöfarare att jordytan var välvd, eftersom kustlinjer och andra skepp först bara syns delvis över horisonten.

   På det kyrkliga och kulturella området gjorde Ulvsson betydande insatser. Han medverkade till att den första boktryckaren kom till landet och hans intresse för kyrklig skrud var stort. Han bör därför haft nära kontakt med Albert Målare.

   Om Alberts bakgrund vet vi inte som mycket, men en sak är klar och det är att han hade gått den långa vägen. Det var inte förrän i slutet av sitt liv blev han förmögen. 1501-07 betalade han högre skatt än sina ämbetsbröder och i verkstaden producerades inte bara broderier utan man illustrerade också böcker och skulpturer. Han blev en aktad man och han kunde dessutom spela instrument.

   Som ambulerande kyrkmålare kom Albert i kontakt med jordbrukarnas livsvillkor. Dessutom levde han själva under likande förhållanden. Detta hade för Stockholmsborgar skapat stora problem och 1475 förbjöd man invånarna att äga mer än en ko ”dock innestängd om nätterna” och svin fick inte hysas i källare eller på vindar.

   Att leva så betydde inte att han var bonde. Albert var en typisk borgare, men med goda kunskaper om alla klassers förhållande. Därför är hans bilder folkliga och ibland kan man på kyrkväggen se ett musikaliskt svin eller en man med blödande tunga. Det var en okonstlad och grotesk humor han kände väl.

   Borgaren Albert levde ett flärdfullt liv och tillhörde inte någon sekt, men trots det ville han i kyrkorna popularisera det kristna budskapet och göra det begripligt för gemene man och framför allt för de som inte kunde läsa. Målningarna riktar sig i första hand därför till den stora massan av bönder.

   I Härkeberga likställer han därför mannaregnet med händelserna vid Meribas vatten där Moses blir en medeltida ”folkledare” som inte bara lovar andliga utan också jordiska fördelar. Trotsa detta är det tveksamt om han medvetet tog ställning eller att det är en efterhandskonstruktion?

   Han målade inte bara i kyrkor på landsbygden. I Stockholms själakor har han också målat. Där läste man varje dag mässor för de döda och borgarna gav allmosor till de fattiga och till Själagården.

   I Själakoret fanns det fyra präster som var utsedda av stadens styrelse. Den ut­såg också två borgare som var föreståndare för koret, klerk och Själagården, ett ålderdomshem för rika borgare och stadens präster.

Att få nattvarden var viktigt. En präst som inte gav nattvarden till de som var sjuka fick böta om de dog. Därför brukade prästen ge de i byn som var sjuka nattvarden innan han rest bort eller så skaffade han en ersättare.

   Det berodde på att den mest fruktade döden var ond bråd död. Man trodde att om man inte biktade sig innan man dog så hamnade man i helvete. Vid dödsbädden kunde man få bikt och ånger innan man tog nattvarden och sista smörjelsen.

   Bikt kallades i fornsvenska för att skripta eller skriftermål, men egentli­gen var man bara tvungen att bikta enbart svåra synder. Den som stod inför guds barmhärtiga domstol behövde inte vara rädd. Domares uppgift var inte att döma utan att utdela nåd.