Den viktigaste födan var brödet

Säden förvarade man i bodar och för att skydda spannmålet mot skadedjur stod bodarna på stolpar. De var placerade en bit från själva gården så att luften fritt kunde passera på båda sidor och torka säden. På stolparna fanns också mus­hyllor. Mus­hyl­lorna var gjorda av stockar som hade den flata ytan neråt.

   I stolp­bo­dar förva­rades mjöl, torkat kött, fisk och ibland kläder, skinn och annan dyr­bar egendom. De var bättre timrade än de övriga byggnaderna och hade starka lås. Deras främsta uppgift blev att förvara spannmål, men de var också bostä­der för gäster.

Foto: Sigurd Wallin

Genom böner och besvärjelser försökte man avvärja råttplågan. För att slippa bli plågad bad man bl.a. till St. Kakwakylla, ett apokryfiskt helgon som blev satt i fängelse och uppäten av råttor. I Kaka kyrka i Östergötland finns denna bild beva­rad av henne till eftervärlden.

   I det medeltida bondehushållet var det inte så vanligt med färsk mat. Det man åt var oftast konserverat, dvs. maten var torkad, rökt, syrad och ibland saltad. Men salt var inte så vanligt, det användes bara till konservering av strömming och sill.

   Den viktigaste födan var brödet och det vanligast brödet var stenkakor. De liknade vårt tunnbröd. Stenkakorna bakades på flata stenar eller på en plåt av järn. Huvudingredienserna var kornmjöl och vatten.

Foto: Ingvar Tradefelt. Moragråden, Nordiska museet

"Hedningshuset" på Skansen är från trettonhundratalet. Den övre knuten är den typ som användes mest under medeltiden. Det var en rundad sexkantig knutskalle med starkt sluttande si­dor (se bild i kapitel "De rikas vardag").

   När bonden såg bilder som visade nattvarden eller mannareget kom han att tänka på brödet som livets nödtorft. Jesus hade sagt att han var ”brödet”. Brödsymboliken hade inte samma innebörd som det hade för prästen. Brödet var själen. Därför var det mycket värdefullt, men det kunde också ruttna och förstöras. Att natt­vardsbrödet var av bättre ”kvalité” än vardagsbrödet var viktigt: Guds lekamen fick inte smaka som det enkla bondbrödet – det skulle var ängla­bröd!

   Vissa historiker påstår att de stora familjerna var en tröst. De gav en viss trygghet under de magra åren när skörden var dålig, men det fanns andra faror. Till exempel kunde röta förstöra ut­sädet. Var sedan sommaren regnig eller torr var man tvungen att lita till jakt och fiske. Fiska gjorde man på hösten.

Foto: Ingvar Tradefelt. Härkeberga kyrka Uppland.

   Adam beskrivs i första Moseboken som den förste åkerbrukaren. På bilden har han en järnskodd spade. Sådana redskap användes i skogsbruksbygderna och faktiskt ända in i vår egen tid. Vanligare var åder och plog. Förklaringen kan vara att Albert Målare ville visa bondens slit med jorden då den ännu inte var uppodlad.

   Man får inte glömma att bilden vänder sig till en befolkning som inte kunde läsa eller skriva och därför måste kyrkmålaren vara tydlig och pedagogisk. Adam arbetar då i sitt anletes svett och resultatet blir inte som när man använder plog eller åder. Det blir mödosamt att vara bonde.