Änglabröd: maj 2011

Förord

Katolska kyrkan ansåg under medeltiden att när man skulle måla en bild som förställde Jesus vid sista måltiden så skulle det också finns en bild av mannaregnet.[1] Det berodde på att man trodde att händelserna i det gamla testamentet förebådade det nya. Moses hade med sig fösta lagen, Kristus med kärlekens lag och brödet som gud lätt regna från himlen var Kristi lekamens bröd. Det var ett bröd som både kunde ätas och dyrkas. Birgitta ansåg att brödet var symbolen för”… goda och ärliga viljan”.

Det är ingen överdrift att säga att böndernas förställningar sedan urminnes tid har format historien. Därför är brödet en viktig fråga. Brödet var förutsättningen för livet. Varje dag bad man ”Fader vår som är i himmelen”, ”Vårt dagliga bröd giv oss idag”. Det gav dem kraft och styrka så att de kunde leva i total gemenskap med gud.

Officiellt var det inte många bönder som vågade framföra sådana tankar om brödet, men vi vet att de fanns långt ner i myllan. I en fransk by på trettonhundratalet när svälten var om svårast berättas det att en bonde sagt att; brödet var själen. Därför tillade han att själen var mycket värdefull, men kunde också ruttna och förstöras.

Detta är tankar som formats i kampen om födan, men för stora majoriteten var själen odödlig. Man hade delaktighet med änglarna och var förmer än alla himlakroppar.

Huvudsyftet med denna kulturhistoriska exposé är att jag vill berätta hur människorna levde, tänkte och bodde i under 1400-talet. Det vill säga hur de personer som finns avbildade på väggen i våra senmedeltida kyrkor upplevde tillvaron.

Men trots att det gått ca. 600 år så finns det stora likheter. Framför allt så levde de, som vi gör i en bildvärld med skräck och ångest.

Som representant för målarskrået har jag oftast valt Albertus Pictors måleri. I hans bilder kan man tydligt se förändringen det senmedeltida samhället genomgick i slutet av perioden. Han är också omtalad och i Härkeberga kyrka utanför Enköping finns det bilder som han gjort som förekommer i många läroböcker och historiska verk.

Detta som jag skrivit vill jag också tillägna minnet av mina mor- och föräldrar som var bönder. Min morfar tillhörde en kategorier av bönder som varit självägande, men som blev arrendatorer.

Stockholm 1984

Ingvar Tradefelt

[1] Manna är det ”bröd af himmelen”, varmed Gud födde israeliterna under den 40-åriga ökenvandringen. Det var små runda korn, liknande korianderfrön eller rimfrost, som föll varje morgon och som måste samlas innan solhettan blev så stark att de smälte. Mannat föll inte om sabbatsdagen, varför man måste samla in dem dagen innan. De beredde födan genom malning, bakning och kokning och hade en smak som bakelse med olja och honung, men dög inte att förvaras.

BÖNDERNA OCH DET DAGLIGA BRÖDET DEL I

Sune Nilsson 1924, exempel på klungby i Dalarna

Bondgårdarna kunde ligga i ett gytter (klunga) av gårdar eller i en rad efter en bygata. De dalska- och öländska byarna låg, som det gör idag, i rad efter en bygata. Om radbyn befanns vara i ”laga läge” betydde det att tomterna hade sin gräns mot bygatan. I lagarna sa man också att ”… tomt är tegs moder”. Åkerlapparna motsvarade därmed gårdens måttenhet.

Den medeltida byn i Sverige

Det medeltida Sverige var i stora delar täckt med skog, sumpmark och berg. Jorden var också stenig och lämpade sig inte för åkerbruk i någon större utsträckning. Människorna hade därför bosatt sig på slätten.[1] Där fanns fuktiga och kalkrika lerjordar, men dessa marker var svåra att bruka och när det hade regnat stannade vattnet kvar ovanpå. Därför var det vanligare att man valde plaster som sluttade, så att vattnet skulle kunna rinna av när det hade regnat. Fälten och slätten blev i stället äng åt betande boskap.
Bondgårdarna kunde ligga i ett gytter av gårdar eller i rad efter en bygata. De var också placerade på en höjd eller i en slänt. En gård hade många hus, de vanligaste typerna var eldhus, loftbod, stolpbod, fähus och stuga. Att det fanns så många hus berodde på att varje syssla hade sin egen byggnad; dvs. i eldhuset (stekarhus) lagade man mat, i stolpboden och lofthuset förvarades bl.a. säd och i fähuset fanns djuren.

Gårdarna hade brukats i generationer. Flyttade gjorde man bara när familjerna blev för stora. De som tvingades att flytta bosatte sig också i byns utkanter. Det fanns även de som vågade bryta traditionen och ta upp ny mark i obygden.

Ordet by kunde betyda gård och var liktydigt med släkt eller ätt. Det berodde på att man i Norden utgick ifrån ett samhälle där barnen stannade kvar på den gård som man i generationer brukat. Ibland kunde det finnas fem eller flera boningshus på ett och samma ställe därför att igen brydde sig om att dela upp hemmanet. Men när befolkningen växte och odlingsutrymmet krympte var man tvungen att begära delning. Detta var en av orsakerna till att det på landsbygden uppstod ett gytter av byar.

Svensk Byggnadskultur S. Erixon

Definitionsmässigt är byn en samlad grupp gårdar med jordbruk som huvudsyssla och i regel även olika slags hantverk med anknytning till jordbruket. Byn är en mycket gammal bosättningsform, och i t.ex. Främre Orienten uppstod byn innan åkerbruk i egentlig mening bildats, men den är inte universell. Ensamgårdar var regel i Norden under järnåldern och vikingatiden, även om de ibland kunde bli relativt stora byggnadsgrupper.

I Sverige uppstod byn med dess speciella samarbetsformer och sociala liv under medeltiden, men bebyggelsens form kan växla. I väl dränerade höjdlägen möter man oftast grupp- eller klungbyar. En mer sammanhängande grupp gårdar kring en central plats bildar en platsby. Radbyn med gårdarna längs en bygata är mycket spridd på kontinenten, särskilt i Östeuropa.

Ordet gård är också en beteckning på hägnad (fsv. garper), senare på det inhägnade området. Det borde framgå av beskrivning ovan att bönderna i Sverige före medeltiden normalt sett bodde i ensamgårdar. Det var slutna och fyrsidiga gårdar som man kan se på många ställen och har ansetts vara ett arv från antiken och kom troligen till Norden från England, som varit ett romerskt område.

I närheten av byarna låg gravhögar och fornborgar som en påminnelse om att landet en gång varit hedniskt. I våra landskapslagar från kunde det heta; ”En by, byggd och gammal, by med högar från heden tid”. Men när Sverige blev kristet begravdes de döda på kyrkogården.

Där de rika jordbruksbygderna låg började man tidigt kräva mer reglerade förhållanden. Byarna hade växt fritt och blev som sagt emellanåt trånga. Det var också svårt för en utomstående som inte kände den lokala traditionen att hålla reda på sin egendom.
Stormannen som inte var bosatt i byn, men ägde jord och gård, krävde ordning och reda och man stiftade en lag om solskifte. Gårdens andel låg nu i samma ordning och i förhållande till solen., Att ”briga” en by till skifte var noggrant förskrivet. I rad efter en gata skulle husen ligga och de kallades i lagarna för en ”gatubunden by” eller ”radhuskipt”. [2]

[1] När och hur människan kom på att odla växter vet man inte. Från början var odlandet sannolikt ett komplement till jägar- och samlarfolkens försörjning, men med tiden fick det sådan omfattning att man kunde etablera mer eller mindre fasta boplatser. Bosättningen medförde också möjlighet till ägande, vilket innebar avsevärda förändringar i socialt avseende.

[2] Solskiftet kallades också tegskifte, men är mera känd som solskifte. I medeltidslagarna finns detta förhållande noggrant reglerat och tegfördelningen i åkrarna var densamma som tomtfördelningen mellan gårdarna medsols räknat.

Gemenskapen var anledning till konflikter

Byborna levde och arbetade i gemenskap, de hjälpte varandra över gårdsgränserna med plöjning, sådd och skördearbete. Men att leva tillsammans innebära att man också delade lika. Varje gård hade sina tegar utspridda på olika ställen för att inte bara några enstaka egendomar skulle få den bästa jorden. Detta betydde att man måste färdas över grannens åkrar för att kunna komma till sina egna ägor. Systemet gav anledning till många konflikter.

En annan orsak till konflikter var fel märkta gränser. Man trodde till och med att en sådan schism innebar evig osalighet. Efter döden tvingades man därför att gå omkring på jordens som en gengångare eller gast tills tvisten var löst. För att leva tillsammans var man därför tvingad att noggrant reglera förhållandena. I Upplandslagen från 1296 står det;

”Nu tarvar en bonde att köra in sin säd: då må han på annans åker skära och lägga åt sidan, binda i kärvar och lägga axen åt sidan, och sedan må han saklöst köra över. Likaså skall han på ängar slå och räfsa åt sidan, och sedan må han saklöst köra över. Gör han ej så, då böte han såsom förut är sagt.”

Det var ofta ”småsaker” som var anledning till konflikt. Det räckte t.ex. med ett hål i grannes staket (gärdesgård) för att frågan skulle tas upp på tinget.

Gärdesgårdarna skulle vara lagade och uppsatt en månade efter påsk. Gjorde man inte det fick man böta för bristande underhåll. En trasig gärdesgård skulle också meddelas till ”byalagsmännen” och ”landsmannen” som stadgar Upplandslagen. Han skulle ta upp frågan på tinget och där skulle hägnadssyn utses. Synemännen som de kallades skulle därefter inspektera skadorna.

I den medeltida byn fanns det två grupper av bönder. Det var den självägande skattebonden [1]som betalade skatt till kronan och hade rätt att välja kung, domare, präst och klockare. Han förde själv sin talan på tinget och i t.ex. Västgötalagen ansåg man inte enbart att biskopen skulle var bondson utan att det även borde gälla lagmannen. Landbon [2]däremot arrenderade sin gård och betalade tiondet till kyrkan. Han var socialt och rättsligen underlägsen skattebonden, men i Norden hade landbon en särställning jämfört med förhållandena i de romaniserade områdena i Europa. Stormannen hade t.ex. inte domsrätt över landbon och han var inte livegen.

Det fanns motsättningar mellan dessa två kategorier av bönder. Skattebonden var oftast fri medan landbon var en frigiven träl, men han kunde också vara en självägande bonde (skattebonde) som kommit på obestånd.

Trots skillnaderna betalade man sina skatter och arrenden kollektivt. Byn utgjorde utåt sett därför en sammanhållen enhet. I slutet av medeltiden ökade också kyrkans och adelns landbor. Det kom att minska klyftan inom den jordbrukande befolkningen som förövrigt utgjorde nittio procent av hela folkmängden.

Bild: Olaus Magnus. Nordiska museet

Träsnitt från 1550-talet finns i Olaus Magnus verk ”Om de nordiska folken”. Enligt honom var det med liv och lust som bönderna gick till sitt arbete, ”… som var det mera lek…” och bråttom var det så att frosten inte skadade skörden.

Allra längst ner i myllan fanns de obesuttna. Det var pigor och drängar som arbetade hos bönderna. Man hjälpte till med tröskning, boskapsskötsel och annat tillfälligt arbete. De försörjde sig också på hantverk, jakt och fiske.

Bönderna kallade dem fattigfolk och de var husmansfolk, löskarlar, legohjon, hemmahjon och stavkarlar. I Växsjöstadgan från 1414 beskrivs en husman som den ”… som bor inne hos bonde” och ägnar sig åt hantverk.

Foto: Nordiska museet. Skansen

Inne i köket på Älvrosgården (Skansen) kan man få bild av hur det kan ha varit på medeltiden. Kring härden förekom många sysslor. Redskap skulle lagras och linet från årets skörd spinnas.

Det vi nu vet om bonden är att han inte var så "inskränkt" som man trott. Han hade en stark känsla för det övernaturliga och naturen framstod som ett under. Det berodde på att han såg hur grödan växte ur jorden och årstidernas många skiftningar. Hade det inte regnat på flera månader sökte han i den heliga skriften efter en förklaring och om han inte hittade något svar där kunde någon klok gumma förklara varför nederbörden uteblivit. Även den så kallade Bondepraktikan hade sina förklaringar.

På Johannes döparens dag reste man majstången som pryddes av blommor och grönt. Ordet maj kom att betyda ”klä med grönt” eller ”gröna grenar” och ofruktsamma kvinnor brukade omfamna stången. En annan sed under midsommarfirandet var att man lövade åkrarna i hopp om att få en god skörd.

Den beskrivningen av förhållandena på landsbygden vi känner bäst till är från Första Moseboken. Herren sade till Adam att han med ”vedermöda” skulle nära sig av jorden: ”..i alla sina livsdagar, törnen och tistel skalla den bära åt dig, men markens örter skola var din föda”

Det citerade stycket handlade inte om nomaden eller herdens vardag som man ofta möter i bibeln, utan det skildrar de bofastas förhållanden. Det som kom att gälla i flera tusen år. Första Moseboken var en av de bibeldelar som under Medeltiden fanns översatta till fornsvenska. Den är den äldsta kända översättningen och den bygger på en uråldriga muntlig tradition som är känd flera tusen år innan Kristi födelse.

En mer romantisk syn hade man i slutet av medeltiden. I ett historiskt verk skriven av den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, Olaus Magnus [3] uttrycker han sig om sysslan med jorden på följde sätt:

”Hur ypperligt åkerbruket ägnar sig för ett godt, lugnt och sorgfritt liv. Det vet nogsamt envar som länge jäktas av olika strävanden och vinning utan att röna annat än tomhet och leda, innan han omsider skickat sig till den fridfulla sysslan att odla jorden.”

Men han tillägger också att trots att bonden ”synas trygg” har han sina ”sårbara ställen”. Det var torkan, hettan, regent, stormen och ”understundom fiendens ursinniga skövlingar.”

Det är svårt att veta hur bonden upplevde sin tillvaro. Vissa historiker påstår att livslängden bara var 25 år och många barn dog före ett års ålder, men detta kan vara propaganda. Det finns nämligen undersökningar som talar om ett helt anat samhälle. Dessa undersökningar visar att hälsan var god. I Skåne levde många tills de blev 60 år eller ännu äldre.

Att medeltiden skildrats som en period av mörker har sin förklaring i de religiösa konflikter som utbrutit under senare tid, men utmärkande för de tusen år som varade från antiken till den nya tiden var inte stagnation eller tillbakagång. Inom jordbruket gjordes stora framsteg. Plogen som var av trä fick viktiga delar utbytta mot järn. Vändskivan som luckrade upp jorden möjliggjorde en ökad produktivitet.

När avkastningen ökade tog de vattendrivna skvaltkvarnarna över det tunga arbetet med att mala säd. På grund av dålig föda hade boskapen varit undernärd, men med hjälp av de rikare skördarna lyckades man att förbättra deras fysik. Skvaltan var därför också en viktig uppfinning. Den kunde sättas upp vid obetydliga vattendrag, (vattenkvarnar fanns i Europa under romartiden) men här drivs den så kallade löparen direkt av ett turbinliknande hjul på en vertikal axel. Väderkvarnen kom till Norden på 1200-talet

Genom pannoket kunde man också utnyttja oxarnas hela kraft och hästen blev vanligare som dragdjur. Men hästar var dyra och måste skos och fodras med havre.

Foto: Ingvar Tradefelt. Skansen Nordiska museet 2009

När avkastningen ökade tog de vattendrivna skvaltkvarnarna över det tunga arbetet med att mala säd. Skvaltan på bilden finns på Skansen Nordiska museet.

På medeltiden var transportsystemet och vägförbindelserna dåligt utvecklade. Några vägar av den typen som vi är vana vid fanns inte. För det mesta tog man sig fram sjövägen. Husen var därför gjorda i det byggnadsmaterial som fanns i trakten.

I barrskogsområdena knuttimrades husen och där det växte ek byggde man i skiftesverk. De knuttimrade byggnaderna tillverkades för det mesta av tall och ibland av garn. Man använde därför rått rundtimmer och det var viktigt att väggarna blev täta. Timret jämnhöggs på längden och en ränna gjordes i stockens underkant. I rännan stoppade man sedan in mossa.

Att bygga i skiftesverk innebar att man lade brädena på varandra och fäste dem i ett ramverk av stående stolpar.

Knutarna på ett knuttimrat hus håller samman stockarna och är i allmänhet vackert utformade. De kunde vara ovala, avlånga och ibland sexkantiga. Att bygga i skiftesverk innebar att man lade räderna på varandra och fäste dem i ett ramverk av stående stolpar. Den tredje bilden visar hur skvaltkvarnarna fungerar i praktiken. En föregångare till dagens turbinhjul?

Bostäderna var ofta primitiva och härden låg mitt i rummet på ett jordtrampat golv. Dessa byggnader hade bara ett enda rum och de möbler som fanns var väggfasta bänkar. De saknade fönster och skorstenen släppte ut röken genom en öppning i taket. I väggarna fanns små gluggar som stängdes med luckor. Dessa bostäder var vanligast hos fattiga bönder.

Rika bönder däremot hade en bostad med två rum och skorsten.

[1] Skattebonden ägde sin jord och betalade skatt till kronan. Redan under tidig medeltid skattade kronan den jord som bönderna odlat upp och de betraktade det som sin egendom.

[2] Landbons jord kunde tillhöra kyrkan, frälset, kronan eller andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades han för olika namn. De kunde vara frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo. Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, en avrad.

[3] Olaus Magnus föddes 1490 i Sverige. Han dog 1557 och blev Sveriges siste katolska ärkebiskop. Han hade studerat sju år i Tyskland och åren 1518-19 reste han omkring i de norra delarna av Skandinavien för att sälja avlatsbrev på uppdrag av påven. 1522 blev han utnämnd till domprost i Strängnäs, men fyra år senare bodde han i Lübeck. I början fick han olika uppdrag av Gustav Vasa, men eftersom kungen genomförde reformationen blev samarbetet omöjligt. 1526 blev han sänd av kungen på diplomatiska uppdrag till Ryssland och Polen, men när han vågade han inte återvända till sitt hemland och bosatte sig därför i Danzig. 1537 flyttade han via Rom till Venedig. I Venedig bodde han hos Hieronimo Quirinus som även bekostade tryckandet av hans bok ”Carta marina”. Olaus verkade från 1549 som föreståndare för heliga Birgittas kloster och Olaus Magnus bok om de nordiska folkens historia, Historia de gentibus septentrionalibus, utkom 1555 i 22 band. Det var under sina resor i Skandinavien som han gjort noggranna observationer och anteckningar om människor och naturen. Han studerade även en den litteratur som fanns i ämnet, t.ex. Tacitus och Saxo Grammaticus.

Den viktigaste födan var brödet

Säden förvarade man i bodar och för att skydda spannmålet mot skadedjur stod bodarna på stolpar. De var placerade en bit från själva gården så att luften fritt kunde passera på båda sidor och torka säden. På stolparna fanns också mushyllor. Mushyllorna var gjorda av stockar som hade den flata ytan neråt.

I stolpbodar förvarades mjöl, torkat kött, fisk och ibland kläder, skinn och annan dyrbar egendom. De var bättre timrade än de övriga byggnaderna och hade starka lås. Deras främsta uppgift blev att förvara spannmål, men de var också bostäder för gäster.

Foto: Sigurd Wallin

Genom böner och besvärjelser försökte man avvärja råttplågan. För att slippa bli plågad bad man bl.a. till St. Kakwakylla, ett apokryfiskt helgon som blev satt i fängelse och uppäten av råttor. I Kaka kyrka i Östergötland finns denna bild bevarad av henne till eftervärlden.

I det medeltida bondehushållet var det inte så vanligt med färsk mat. Det man åt var oftast konserverat, dvs. maten var torkad, rökt, syrad och ibland saltad. Men salt var inte så vanligt, det användes bara till konservering av strömming och sill.

Den viktigaste födan var brödet och det vanligast brödet var stenkakor. De liknade vårt tunnbröd. Stenkakorna bakades på flata stenar eller på en plåt av järn. Huvudingredienserna var kornmjöl och vatten.

Foto: Ingvar Tradefelt. Moragråden, Nordiska museet

"Hedningshuset" på Skansen är från trettonhundratalet. Den övre knuten är den typ som användes mest under medeltiden. Det var en rundad sexkantig knutskalle med starkt sluttande sidor (se bild i kapitel "De rikas vardag").

När bonden såg bilder som visade nattvarden eller mannareget kom han att tänka på brödet som livets nödtorft. Jesus hade sagt att han var ”brödet”. Brödsymboliken hade inte samma innebörd som det hade för prästen. Brödet var själen. Därför var det mycket värdefullt, men det kunde också ruttna och förstöras. Att nattvardsbrödet var av bättre ”kvalité” än vardagsbrödet var viktigt: Guds lekamen fick inte smaka som det enkla bondbrödet – det skulle var änglabröd!

Vissa historiker påstår att de stora familjerna var en tröst. De gav en viss trygghet under de magra åren när skörden var dålig, men det fanns andra faror. Till exempel kunde röta förstöra utsädet. Var sedan sommaren regnig eller torr var man tvungen att lita till jakt och fiske. Fiska gjorde man på hösten.

Foto: Ingvar Tradefelt. Härkeberga kyrka Uppland.

Adam beskrivs i första Moseboken som den förste åkerbrukaren. På bilden har han en järnskodd spade. Sådana redskap användes i skogsbruksbygderna och faktiskt ända in i vår egen tid. Vanligare var åder och plog. Förklaringen kan vara att Albert Målare ville visa bondens slit med jorden då den ännu inte var uppodlad.

Man får inte glömma att bilden vänder sig till en befolkning som inte kunde läsa eller skriva och därför måste kyrkmålaren vara tydlig och pedagogisk. Adam arbetar då i sitt anletes svett och resultatet blir inte som när man använder plog eller åder. Det blir mödosamt att vara bonde.

Bondens vardag var inrutad

Världen utanför byn var främmande för bonden. Han dog på samma gård som han föddes. Det var bara nöden som ”tvingade” honom att bege sig någon annanstans, men trots isolerade förhållanden var främlingshat ovanligt. I stället var svenskarna omtalade som ett gästvänligt folk och om någon nekande den vägfarne härbärge eller krävde ett oskäligt pris för mat och husrum, ansågs det skamligt. Även den fattige kunde begära gästning, som var en gammal sed.

Bondens dag var inrutad. Han gick upp tidigt för att arbeta. Varje månad hade sina speciella sysslor. I maj sådde man och i mitten av augusti bärgades skörden. När det blev vinter tröskade man.

Under de mörka vinterkvällarna satt alla kring härden och samtalade. Man kunde t.ex. berätta sagor och åberopa prästens ord från predikan och de gamla hade lärt sig bönder och verser utantill. Ibland pratade man också om kungar som störtas, om giriga adelsmän och om djävulens påfund.

De var de äldre som undervisade de yngre och man pratade även om Kristi förvandling av vatten till vin och brödet vid nattvarden, men oftast om hur Marina hjälpt de som varit i nöd. Hon kunde till och med hjälpa unga ... att hitta en man.

Det var inte mycket ljus som släpptes in i byggnaderna man bodde i, men runt härden förekom många sysslor; redskap skulle lagas och linet från årets skörd skulle spinnas.

I kyrkan var det däremot upplyst. Där fanns det ljuskronor och oljelampor, men vaxljus var det enda tillåtna. En av kyrkans stora ledare hade nämligen sagt att de könlösa bina genom sin ”… jungfrulighet meddelande vaxet…” sin kyskhet. Trots detta fick man i Norden använda de billigare talgljusen.

Man brukade också i handen på den döde sätta ett brinnande ljus för att förkorta dödskampen och driva djävulen på flykt. Grunden för denna uppfattning var mycket gammal. Tände man en lägereld så höll man vilda djur och onda andra på avstånd, men å andra sida var mörker ett skydd mot överraskningar.

Med tiden moderniserades bostäderna och härden flyttades till ett hörn. Den vanligaste bostaden blev ett tvårummare med förstuga och kammare. Sedermera började allmogen använda ljus av talg och bara vid högtidliga tillfällen vax.

En stor upplevelse var det när kyrkmålaren kom till byn. Man kan utgå ifrån att bönderna ville ge sina synpunkter på det han skulle måla. Det var ju deras kyrka, men i slutända var det prästerskapet som skulle godkänna valet. Det fick inte förkomma några avvikelser från den rätta tron som den katolska kyrkan predikade.

I Uppland och Mälarområdet var de flesta kyrkor byggda av bönderna i socknarna. Socknen var den minsta kyrkliga enheten och till sockenstyrelsen valde man tolv män. Sockenstyrelsen påstås vara grunden för vårt kommunala självstyre.

När kyrkmålaren fått klart för sig vad bönderna och prästen tyckte kunde han börja arbeta. I det allra heligaste, där prästen höll mässa, målades Jesus och därefter Simson med sina Herkuleskrafter[1] och Moses i öknen.

Foto: Ingvar Tradefelt. Floda kyrka Södermanland. Albertus Pictor

I det allra heligaste, där prästen höll mässa, målades Jesus och därefter Simson med sina Herkuleskrafter.

I Upplandslagen står det att Moses var den förste lagmannen och på samma sätt som Gud sände Moses med lagen till sitt folk gjorde Birger Magnusson det till de uppländska bönderna. Till slut ville de ha något att minnas på vägen hem efter mässan; på gaveln inne i kyrkan skulle den yttersta dagen placeras och det var viktigt att kyrkmålaren inte enbart målade bönder i helvetet. Där skulle också präster, kungar och biskopar hamna. Så var det enligt den heliga Birgittas och hon blev helgonförklarad redan på 1300-talet.

Foto: Ingvar Tradefelt. Gualövs kyrka Skåne. Fjälkingegruppen

Till slut ville de ha något att minnas på vägen hem efter mässan; på gaveln inne i kyrkan skulle den yttersta dagen placeras och det var viktigt att kyrkmålaren inte enbart målade bönder i helvetet. Där skulle också präster, kungar och biskopar hamna.

I vapenhuset fick till slut de elaka målningarna placeras - de som riktade sig mot ärelystna och snikna adelsmän.

Prästen tyckte att det var viktigt att hans församlingsbor genom målningarna undervisades i skolastiken. För kyrkmålaren var det ingen lätt uppgift. I Härkeberga kyrka ”tvingades” han därför att slå ihop mannaregnet med vatten som Moses trollade fram ur klippan. Om bönderna inte förstod bilderna kunde prästen efter mässan förklara att vattnet och brödet var Kristi blod och kött vid nattvarden.

För den som eventuellt kunde läsa hade han uppmanat kyrkmålaren att skriva på latin:”e sacmen das pet fluete” som betyder: ”Detta är Kristi sakrament som flödar fram ur klippan”.

Våra första kyrkor var byggda av kungar eller av stormän. [2]I Husby – Ärlinghundra som ligger i närheten av Sigtuna finns det en sådan kyrka. Namnet Husby berättar att sveakungens gård låg där.

Uppfattning att det var stormännen och kungarna som först insåg fördelarna med kristendomen är inte lägre kontroversiell. Det är numera vanligt att kända historiker förstått att överheten hade inte enbart blivit rika på jord de köpt från utfattiga bönder, utan också genom arv, handel och rövartåg. Den välbärgade storbonden drömde om att kunna bygga ett samhälle där livegna mot arrendeavgift och dagsverken försörjde honom.

Livet på jorden var i den kristna läran en avbild av det himmelska riket, kungarnas och herrens makt var gudomlig och allt skedde av nåd. Som världens härskare satt Kristus på sin tron. Människan var en syndig och fattig varelse som domaren förbarmade sig över.

Foto: Ingvar Tradefelt. Vä kyrka Skåne

Bönderna i Norden hade i allmänhet svårt att acceptera ett sådan synsätt. De var för stolta för att visa ödmjukhet inför de härskande stormännen. Den frie bonden reagerade också mot att Kristus hamnade på korset som en brottsling.

Trots detta hade kristendomen kommit för att stanna. Den nya läran bekämpade blodshämnden och enligt de isländska sagorna hotade de att utplåna hela släkter. De kristna var också emot slaveriet, människooffer och att barn sattes ut i naturen när tiderna var svåra. Hur många som offrades vet vi inte, men vi vet att man på slutet av forntiden ersatte människooffer med djuroffer så det kan ha varit propaganda och förtal.

Utan tvekan var de kristna beredda att använda ”fulla” metoder för att vinna folket. Därför införlivades de barbariska föreställningarna med den kristna läran. Nattvarden ersatte offer med djur och människor. Midvinterblotet blev till den kristna julen och i stället för törne pryddes den korsfästes huvud men en kungakrona.

De som inte gick att omvända med "argument" övertygades med hug och slag. Så löste man konflikterna redan på Moses tid. Till och med helgonen ansåg att man skulle göra så mot de hedningar som inte frivilligt lät sig omvändas.

Under trehundra år fördes det hårda och blodiga strider, men de svenska bönderna kuvades aldrig. På Fyrisvallarna under Erik Segersäll stod det avgörande slaget på niohundratalet och den gången vann Upplands bönder.

I Medelhavsländerna hade kristendomen däremot växt fram under helt andra förhållanden. Där var den från början de förtrycktas lära. Kristus predikades för fattiga bönder, hantverkare, hedar, horor och slavar.

För aposteln Johannes hade den romerska skökan (staten Rom) uppenbarat sig. En dag skulle den gamla ormen förgöras ( se kapitel "Den fattige och den rike") var det sagt, men Kristus var ingen upprorsman. Han hindrade Petrus från att använda sitt svärd mot den folkskara som översteprästen skickat.

Många kristna trodde att Gudsriket skulle komma övernaturligt. De ville inte delta i befrielsekriget mot romarna, men de utgjorde trots detta en viktig social kraft.

När kristendomen segrade i Norden restes överallt kyrkor av sten. De flesta var menighetskyrkor och byggda i övertygelse. Enbart i Skara stift fanns det i slutet av medeltiden sexhundra kyrkor. Det var bönderna själva som byggde. De drog fram den tunga stenen och grävde grunderna.

Alla deltog i arbetet, som krävde stora uppoffringar. Vid kyrkobyggandet medverkade också en stenmästare. De kom från Tyskland, Frankrike eller England.

Foto: Ingvar Tradefelt. Härnevi Uppland. Albertus Pictor

Jesusbilden som Albert målat i Härenvi kyrka är den lidande Gudens. Den stod i motsättning till de fria böndernas förställningar och blev inte vanlig förrän i slutet av medeltiden i Norden. Då hade också kyrkans landbor blivit fler.

Stenmästraren förstod hur materialet skulle bearbetas och han ansvarade för utsmyckningen. På samma sätt som vid byggandet av bostäder var även han hänvisad till det material som fanns i trakten. Den svårbearbetade gråstenen höggs för hand. Runt fönster och dörrar användes sandsten som var lättare att forma.

Gråstenskyrkorna var sällan raka och väggarna jämnades med murbruk för att den grovt tullhuggna sten skulle upplevas som kvadratisk.

Sockenkyrkorna hade bara tre rum. Det var långhuset, koret och absiden. I långhuset stod lekmannaaltaret [3] och över den hängde den korsfäste kungen. Altaret markerade gränsen för menigheten. I koret fick nämligen bara präster vistas. Där stod också högaltaret som gömde stoftet av något helgon som lidit martyrdöden.

I öster avslutades kyrkan med den halvrunda absidbyggnaden. Kyrkorna var också försvarsanläggningar. De hade tjocka murar och när fientliga angrepp hotade klättrade man upp i tornet. Den heliga Birgitta ansåg att kyrkan var en helig borg som Kristus hade byggt med helgonens blod och den var sammanfogad med ”kärlekens murverk” – där de utvalda fanns.

Foto: Suntaks gamla kyrka utanför Falköping

Gråstenskyrkorna var sällan raka och väggarna jämnades med murbruk för att den grovt tillhyggena sten skulle upplevas som kvadratisk. Sockenkyrkorna hade bara tre rum. Det var långhuset, koret och absiden. I långhuset stod lekmannaaltaret.

Birgitta var uppvuxen på Finsta gård i Uppland. Hennes far, Birger Pettersson var den lagman som ledde utarbetandet av Upplandslagen. Hon tillhörde aristokratin och fungerade som en moralens väktare och kritiserade dem som bröt mot lag och rätt.

Många kyrkor kom också att ligga på gamla hedniska offerplatserna. Där möter man ortnamn som slutar på vi och lund, som Förslunda. Här börjar också sockenindelningen som är den mista kyrkliga enheten. I socknen skulle man välja tolv män som skötte de rättsliga frågorna av kyrklig natur.

Egen skiss: Ingvar Tradefelt

Skissen har jag infogat så att alla kan förstår den enkla planlösningen som en sockenkyrka har byggd i gråsten. Den var inte stor, men växte oftast med tiden. Den fick då ett torn och vapenhus. Ytterligare byggande fans det, men då började den likna mer en katedral.
Till kyrkan skulle man köpa skrud. Det var mäss- och altarkläder, kalk, altarduk och alla böcker som behövdes i gudstjänsten. Kyrkan skulle också ha en klocka och en klockare som kallade alla i socken. Han ringde till ottesång, mässa, begravning och till bön efter det dagliga arbetet.
Kyrkans inkomster kom från tiondet. Var tionde skyl och var tionde kärve fick prästen hämta på åkern och låta tröska i prästgården. En tredjedel av tiondet fick han behålla. Resten gick till biskopen och kyrkan. Av den tredjedelen som gick till kyrkan köpte man ljus och gav till de fattiga.

Men prästen skulle också ha tiondet av allt vilt man jagade och boskap. Man betalade också tiondet på kreatursavel och produktionen av smör. I ett brev från påve Alexander III till Knut Eriksson skriver han att:

Gud som värdigast giver allt, har värdigast mottagit tionde av oss, till gang icke för sig utan för oss, varför de, som troget giva tionde av sina ägodelar, skola kunna förtjäna både det jordiska och det himmelska och hava överflöd på allt gott. Ty om hunger eller brist eller fattigdom trycker världen, så veten, att detta utan tvivel kommer av Guds vrede som sina tjänares personer.

Under senmedeltiden byttes i de Uppländska sockenkyrkorna gavlarnas gråsten ut mot tegel och i taken slogs ribbvalv. Kyrkorummet fick ett salsliknande utseende och bakom altaret togs fönster upp i det vi idag kallar spetsbågsstilen. Bakom kyrkobyggandet fanns numera en utvecklad organisation, men fortfarande gjorde bönderna det grundläggande arbetet.

Kopia: Biblia Pauperum band II

De fattigas bibel eller Biblia Pauperum var en uppbyggelsebok med många illustrationer. Den hade sammanställts av en bayersk benediktiner munk i slutet av tolvhundratalet. Biblia Pauperum är uppbyggd enligt skolastiken – medeltidens filosofi och vetenskap. Det innebar att det nya testamentet hade sina förebilder i det gamla. Nattvarden skulle därför kompletteras med mannaregnet och Abraham och Melchisedik.

[1] Simson, den sista av Domarbokens domare, Manoah's son av Dans stam, född enligt särskild Guds löfte och ifrån födelsen av sin moder helgad till att vara en Guds nasir. Simson uppväcktes i en tid då felisteerne i 40 år plågat Israel. Han hade en utomordentlig jättekraft och kunde med hjälp av denna styrka skada Israels fiender. Hemligheten i hans styrka låg i det att han aldrig rakade av sitt hår. När fienden insåg detta lyckades de med list raka av hans hår och sedan stack de ut hans ögon, band honom med ”kopparfjettrar” och lät honom mala i fängelset. Efter någon tid, växte håret ut och de lät honom då spela vid en högtid i guden Dagons tempel. Då fattade han de två mellersta pelarna på vilka templet vilade, bräckte dem, slog hela templet omkull och begravde sig själv under sina döende fiender. Han nämns bland Israels troshjältar.

[2] Landets första kyrkor var byggda i trä. De var stavkyrkor gjorda av plank som var fäste vid vandra genom spontning. Ibland kunde stavarna vara nedgrävda i jorden. Stavkyrkorna var rikt dekorerade. Från Gotland finns det plankor som visar djurornamentik som var vanligt under vikingatiden. I en portalplanka från Guldrupe kan man se ett svärd som genomborrar en drake eller orm. Det är berättelse om Sigurd Fafnesbane, en omtyckte saga som också finns inristade på Ramsundsberget i Södermanland.

[3] Altare (eb. ordet mizbeah betyder egentligen slagtbord eller slagtbänk;) Det latinska ordet altare betyder upphöjning. Det innebar att ju högre från jorden, desto närmare Gud; därför försökte man finna kullar och upphöjningar för att söka gudomen. På altaret frambar man det som ansågs tillfredsställa gudarna, gåvor ur djur- och växt- världen, och även sina egna barn! Det första altare bibeln omnämner är det som Noah byggde efter floden, Jehova ger Mose en befallning att bygga ett altare. ”Ett altare af jord skall du göra mig att derpå offra dina brännoffer och tackoffer, dina får och fä; på vad rum jag stiftar mitt namns åminnelse, der vill jag komma till dig och välsigna dig.” Gjorde man ett altaret av sten, så måste det vara ohugget.

BORGARNA OCH DET DAGLIGA BRÖDET DEL II

Pilgrändshuset Ystad Foto: Ingvar Tradefelt

I Stockholm var de flesta hus byggda i tegel, men Nordens äldsta korsvirkeshus finns bevarat i Ystad. Det mönstermurade teglet på bilden tillverkades 1480. En liknade murning kan man se på fasaden till Saurskahuset på Västerlångatan som är från 1300-talet i Stockholm.

Hantverkare och köpmän

Städerna i det medeltida Sverige såg ut som större bondbyar. Husen var i de flesta falla byggda i trä, kring tomterna låg fähus, lador och mot huvudgatan fanns det loftbodar och portlider. Många städer saknade murar och torn. I Björkörätten, en lag som reglerade handel kallas stadsinvånaren för ”byman”.

Stadsbon ägnade sig också åt jordbruk och boskapsskötsel. Det som skilde staden och byn åt var att det i städerna bodde hantverkare och köpmän.

Köpmannen försåg befolkningen med varor. Det kunde vara sill, salt, kryddor och kläder. Bostaden eller handelsboden låg ofta på någon adelsmans ägor och för detta ville frälset ha ersättning, men köpmannen var emot alla restriktioner som störde handeln och han kämpade för att få näringsfrihet.

Det medeltida samhället var fullt med hinder för den som ville ägna sig åt handel. Största hindret var kyrkans förbud mot ränta (undantaget var ränta på fastighet och egendom).

Motsättningarna mellan frälset och köpmännen var uppenbar och grundade sig på avund, men samtidigt hade handeln gjort adeln beroende av importen av t.ex. vissa lyxvaror och de tvingades många gånger att godta köpmännens krav på fri handel.

En del köpmän var så rika att de kunde mäta sig med många herremän och de lånade dem pengar. Frälset hade blivit beroende av de varor som köpmännen fraktade hem.

Städernas borgare utvecklade en egen livsstil, och faran för krig och bränder höll dem samman. Att vårda och vaka över staden var en skyldighet som alla måste fullgöra någon gång under ett år. Vårdstyrkan var beväpnad och indelad i olika kvarter.

På grund av faran för bränder fanns det en del bestämmelser som skulle minska riskerna. Framför portarna fanns det vattentunnor och mellan husen måste det var ett dropprum på cirka en halv meter. I Stockholm förbjöd man efter den stora branden 1407 hus byggda i trä. Tyvärr var detta ett förbud man inte följde.

Foto: Solväderstavlan Stockholms Stadsmuseum

Norreport låg i slutet av Smedjegatan, ungefär där kanslihuset idag ligger. Det var en dubbelport och den yttre porten var belägen på Helgeandsholmen.

Hantverkarna däremot hade i allmänhet längre inkomster än köpmännen. De kunde inte heller väljas till städernas styrelse (annat än undantagsvis i små städer) Vid den årliga papegojskjutningen som var en vapenövning fick inte några hantverkare delta om de inte var medlemmar i S: t Gertruds gille och Vårfrugille.

I de flesta svenska medeltidsstäder var skillnaden mellan hantverkare och köpmän liten. De orättvisor som förekom kan inte liknas vid de förhållanden som rådde i de nordtyska Hansastäderna. Det var först efter mycket hårda strider som hantverkarna blev representerade i råden och på sina håll var de utestängde under hela medeltiden.

Men hantverkarna var ingen homogen grupp. Det fanns hantverkare som var lika rika som köpmännen och de hade också inflytande på de beslut som fattades av städernas styrelse dvs. borgmästare och råd. Det gällde främst guldsmeder – svagast ekonomiskt var skomakarna och timmermännen.

I Stockholm hade hantverkarna slagit sig ner vid Skomakargatan, Kopparslagargatan och Smedjegatan – nuvarande Västerlånggatan. Köpmännen däremot höll till på den östra sidan vid Stortorget och Järntorget. Järntorget (Korntorget) var stadens handelscentrum.

Foto: Blodbadstavlan Stockholm Stadsmuseum

Det senmedeltida Stockholm. I mitten ligger Storkyrkan till väster Söderport (Slussen) och längst ner Saltsjön och Kogghamn. Till höger vid vattenhjulet Helgehandsholmen och Norreport. Vid öarna, lägste upp i bilden ser man Mälarbönderna i sina båtar, fullastade med varor för försäljning vid Stortorget.

Hantverkarna hade anställda. De var gesäller och läropojkar som arbetade för mat och husrum. Deras arbetsdag var lång och om de slarvade med arbetet fick de böta. Gesällen (även kallad svenner) som arbetade åt en mästare som lärling ville med tiden öppna eget.

Förhållanden mellan dem var patriarkaliskt. Mästersvennen hade mat och husrum, men för slarv utmättes stränga straff och arbetsdagen var lång. För de flesta var det ändå bara frågan om att stå ut några år innan de själva tog plats som mästare.

Trots detta kunde inte svennerna acceptera ojämlikheten och de bilade egna sammanslutningar som skulle tillvarata deras intressen. Resultat av detta blev att en mästare inte fick anställa någon för andra tider än ett halvt eller helt år.

Foto: Ingvar Tradefelt. Gamla Stan

Rester från ett medeltida Stockholm med tegelbyggnader. Detta är något som nästan inte finns kvar förutom de hus som ligger i Skåne. Det är framför allt i Ystad man kan se hur Stockholm en gång såg ut.

Städernas hantverksmästare utgjorde en slags medelklass som för sina medlemmars trygghet noga bevakade sin näring. Alla var dessutom tvungna att tillhöra ett skrå. Den som inte utövade hantverk och inte var medlem i dessa hantverksorganisationer kallades bönhasare. En sådan riskerade att få sina verktyg beslagtagna och de fick stränga bötesstraff.

På medeltiden var det borgmästare och råd som ingrep mot bönhasarna. De kontrollerade också utbildningen och varornas kvalité. Skråna var i motsatts till dagens fackföreningar offentliga institutioner som stod under stadens kontroll och de kallades ämbeten och dess utövare ämbetsmän.

Det var i bostäderna som hantverkarna hade sin utkomst och försörjning. I nedervåningen mot gatan fanns det en öppning som stängdes med en lucka, men de flesta varor såldes i fasta bodar på torget.

Stockholm, Visby och Kalmar skilde sig från de övriga städerna. För att få plats var husen här höga och smala och många var byggda i sten eller tegel. På taken kunde det ligga spån, brädor eller som idag tegelpannor.

Stockholm blev i slutet av tolvhundratalet landets största stad. Den hade växt upp på en holme. Runt staden fanns en kraftig ringmur med 17 försvarstorn. Högst upp på en grusplatå låg borgen Tre kronor. Vid borgens södra sida låg Rådhuset, Stortorget och Bykyrkan. I rådhusets stora sal samlades man varje Valborg för att fria den nyvalda styrelsen.

Nere vid Saltsjön låg Korntorget och stadens våg. Där vägde man de varor som kom från Mälaren och Bergslagen innan köpmännen fraktade dem vidare till andra länder. När järnet blev en viktig inkomstkälla bytte torget namn och det heter än idag Järntorget.

Vid Munkbron fans det bryggor där Mälarbönderna lastade av sina produkter för försäljning vid torghandeln. Det kunde vara rovor, morötter, kål och bondbönor. Vid Saltsjön låg Fiskestrand och alldeles vid nuvarande Johannesgränd kunde man tidigt på morgonen köpa strömming och ål.

Fisk tillhörde liksom brödet den dagliga konsten. Sjöar och åar var fulla med lax och gäddor. De torkades, garvades och röktes. Rökningen påstås vara en biprodukt av att man hängde upp fiskarna i taket för torkning. Det var nyttig mat. Att medeltidens människor hade fina tänder berodde på att de inte åt socker. Sockret kom först på 1500-talet och slog igenom bland vanligt folk ännu senare.

Kött däremot var det ont om, men en gång om året kunde man ta sin gris eller ko och gå ner till slaktaren för att få den slaktad. Att hantverkaren och köpmännen hade djur skapade stora problem för Stockholms borgerskap. 1475 förbjöd man därför invånarna att ha mer än en ko ”dock instängda om nätterna” och svin fick man inte ha i källare eller på vindar.

Fotocollage: Ingvar Tradefelt. 1984. Härnevi och Härkeberga kyrka Uppland. Albertus Pictor

Alberts bilder var folkliga, i kyrkorna kan man därför se ett musikaliskt svin, en demon med klubba och sköld eller en geten med felvänd yxa. Den geten skulle även kunna föreställa en fördummad ålderman som lagt sig i vad som ska målas på kyrkväggen eller varför inte, en akademiker som säger - Bää!?

Städernas borgare åt i allmänhet enkelt. Maten serverades direkt på bordet eller på ett plattbröd dvs. stenkakor. Köpmännen och rika hantverkare däremot hade andra vanor. De åt på tallrikar av tenn eller trä och drack importerade viner.

Borgaren Albert

I slutet av Smedjegatan (nuvarande Västerlånggatan) vid inre Norreport bodde i mitten av fjortonhundratalet en kyrkmålare som hette Albert Målare. På kyrkväggen skrev han sig som Albertus Pictor. Tidigare hade hans bostad ägts av en annan kyrkmålare som hette Johan. När Johan Målare dog gifter sig Albert med hans änka.

Det var inget konstigt med det. Så gjorde man, men det hade inget med ... att göra utan det var en affärsmässig uppgörelse.

Foto: Ingvar Tradefelt. Pictors bostad i Gamla Stan

Huset som han bodde i var byggt i tegel och han hade en valvöverbyggnad i två våningar. De övre ägdes av Nils Skrivare. Dessa valv var varliga och samägdes. Det var också vanligt att en hantverkare kunde äga en källare i ett hus, en annan hantverkare affären (saluboden) och en tredje köket (stekarhuset) på gården.

I verkstaden som han ärvt arbetade Albert under den mörka delen av året som pärlstickare. På sommaren reste han runt och dekorerade kyrkor. Under en sådan verksamhetsperiod bör han tillsammans med sina medhjälpare hunnit att målat en kyrka.

Från väggarna i verkstaden sköt stickbågar ut och på dessa satt broderierna fästade. Man häcklade lin, kardade ull och spann garn till vävnader. Ifrån utlandet importerades dyrbara tyger och även färdiga brodyrer. Mottagarna av dess arbeta var främst kyrkan.

Alberts hade många anställda och medhjälparna var indelade i två kategorier. Det var de som arbetade direkt under mästarens ledning och de mera självständiga. Den senare gruppen anses ha gjort målningarna i Gryta, Stavby, Knutby, Söderby – Karl och Lagga räknat – alla i Uppland.

Målning: Albetus Pictor, Gamla Stan Stockholm. Foto: Ingvar Tradefelt

Bilden till vänster förekommer i äldre historieböcker - en illustration till murarmästarämbetet. I språkbandet står det "Tordh murarmestare nu olderman."Det har diskuterats vem som är konstnären, men likheterna med de figurer som Pictor gjort är stora. Till höger syns fasaden till ämbetets lokaler, idag på Västerlånggatan 68. Byggnaden uppfördes 1633-talet, men har medeltida stomme.

Norreport var en dubbelport. Den yttre delen låg med sina två runda torn mellan Helgandshuset och Munkgården. Porten hade två våningar och överst fanns ett skjutloft. Mellan de båda portarna låg Norrbro och ungefär där kanslihuset i dag ligger låg Inre Norreport.

Dessa byggnader hade ett fristående torn som byggts samtidigt med stadsmuren. Det var bakom dessa murar som staden borgare hade barrikaderat sig och det var inte lätt för fienden att ta sig in.

Om Albert Målare vet vi inte mycket. Man tror att han var svensk och föddes omkring 1440, men det finns inga bevis på varifrån han kom. Det man däremot tro sig vet är att han i Härkeberga kyrka målat Mannaregnet.

Där placerar han figurerna (se bilden nedan och bakgrunden) i en spiral runt Moses för att man skall känna den glädje Israels barn upplevde när de fick bröd och vatten i öknen. Det krus som man dricker ur var tillverkat i Siegburg, en stad när Köln. Dessa krus massproducerades och kom med Hansans köpmän till Sverige.

Mannen som ligger på knä påminner om en annan man. Det är från en målning av den kände flamländske bondemålaren Brögel. Detta var inte så konstigt. Från Tyskland kom hantverkare, boktryckare, konstnärer och framför allt köpmän. Stockholm var under medeltiden i huvudsak en tysk Hansastad.

Om Albert var svensk eller inte det har diskuterats. Han var döpt till Albrecht Ymmenhusen efter den tyska delstaden Hessen påstår man, men han kan också ha studerat i Tyskland. Teorierna är många, men varifrån han verkligen kom ifrån kan man inte med säkerhet veta. I alla fall arbetade det i mitten av 1400-talet en lärling hos Peter Målare som hete Albertus Pictor. Han var då ungefär arton år. Efter tio år som medhjälpare målade han större delen av Sala landskapsförsamlings kyrka själv. Signaturen finns ovanför sakristian.

När Albert vara trettio år hade han en omfattade verksamhet. Under denna period utvecklade han en egen stil – den så kallade Härkebergastilen.

De målningar man ser i Sala påminner om Peters Målares bilder. Han kom däremot från Tyskland, tror man och vistades i Sverige bara några få år, men det är man inte heller helt säker på. Vad man däremot vet är att han målade bl.a. Vadsbro, Ösmo och Torshälla kyrkor och att han var verksam främst i Södermanland.

Det som talar för teorin om att Albert var tysk är att det tyska inflytandet i Sverige under medeltiden var stort. Från Lübeck kom konstnärer, boktryckare och hantverkare. De flesta var invandrade köpmän, vilket också förklara varför Stockholm som enda stad inte hade några hantverkare i rådet.

Foto:Ingvar Tradefelt Målning: Albertus Pictor

Kyrkmålaren har placerat figurerna i en spiral runt Moses för att man skall känna den glädje Israels barn upplevde när de fick bröd och vatten i öknen. Brödet var manna som Gud lätt regna från himlen.

När Albert målade i de Uppländska kyrkorna var han påverkad av den tyska kulturen. Vi vet också att han använde tyska förlagor. Det var kopparstick från Meister E.S. och framförallt träsnitt från ”De fattigas bibel” eller Biblia Pauperum.

Bildbibeln var ett omfattande arbete som med hjälp av boktryckarkonsten och träsnittstekniken spreds i massupplaga i slutet av medeltiden. Studerar man förlagorna noga förstår man varifrån Albetus Pictor hämtat sitt stoff. Det var ifrån ett träsnitt om Abraham och Melchisedik och Moses som finns tryckt i Biblia Pauperum (se kapitel "Bondens vargdag var inrutad").

En fördom är att det mesta under medeltiden var grått och trist. Att man var ointresserad av färger, men det var tvärtom. Medeltidsmänniskan tyckte om klara och starka färger. Klädedräkter, bonader, glasmålningar och kalkmålerier lyste i jordens alla kulörer. Problemet är däremot är att de genom århundradenas lopp har bleknat och i vissa fall tyvärr förändrats.

Detalj: Albertus Pictor. Foto: Ingvar Tradefelt

I min "Historia från folkskolan" var denna detalj från Mannaregnet en illustration till stycket om "Åkerbruk och barkbröd". Krus som man dricker ur var tillverkat i Siegburg, en stad när Köln.

När en kyrka skulle målas började man först med att skissa med kol eller rista i pusten. Ibland använde man också rödbrun färg som senare har övermålats med vitt. Sedan färgades ytorna och skuggades med svart. Slutligen förstärktes konturlinjen med svart, rödbrunt eller ibland med vitt. När målningarna var färdiga blev färgupplevelsen grönt-rött-brunt, idag är det grönt-svart-brunt.

Det som fanns i färgburkarna var utblandat med kalk och det fugerad som bindemedel. Färgen målades också på en kalkad grund. Hållbarheten var dålig och efter relativt kort tid började färgerna förändrats. Framför allt var det den rödgula färg som blev svart eller svartbrun. Den var gjord av blymönja och mycket giftig.

Om man tillsammans med kalk använt ägg som hade den röda och rödgula färgen varit bevarad än idag. En mera beständig metod hade varit att måla innan kalken var släckt. Denna metod kallas al fresco och användes av kyrkmålarna söder ut. Närman målar på torr pust kallas det al secco.

Färgstoften som användes var naturliga ämnen som t.ex. jordlager. De måste slammas, tvättas och malas. Ljusockra, guldockra och mörkockra var färger som innehöll vittrat fältspat färgad av järnoxid. Brände man guldockrorna fick man rödockra.

De hade också en symbolisk innebörd. Vitt var renhetens och oskuldens färg. Heliga personer har i Alberts kyrkor bleka ansikten och vita kläder. Vitt fick man genom att använda blyvitt. Rött var eldens och blodet färg. Purpur var gudomlighetens och kungamaktens. Den dömande Kristus bär på den yttersta dagen en röd mantel, likaså adelsmän och furstar. I ansiktena blandades blyvitt med blymönjan som nu har förändrats och figurernas kinder är därför svarta i stället för skära som de en gång varit. I purpur har man hitta rester av blått, blymönja och järnoxid.

Härkeberga kyrka Uppland Foto: Ingvar Tradefelt. Albertus Pictor

I ansiktena målade Albert blyvitt med blymönjan som nu har förändrats och figurernas kinder är därför grå eller svarta i stället för skära som de en gång varit. Grönt var en neutral färg som kunde användas där inget annat var föreskrivet. Den gröna färgen har däremot inte genomgått någon större förändring – kanske mörknat något.

Grönt var naturens och hoppets färg. Vid sidan om den tronade Kristus har Evangelisten Johannes en grön mantel. Han tillhörde de utvalda och han har därför gröna kläder. Grönt var också en neutral färg som kunde användas där inget annat var föreskrivet. Den gröna färgen har inte genomgått någon större förändring – kanske mörknat något. Den är gjord av koppar.

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Vemmenlöv i Skåne

Den röda (orange) färgen har däremot genomgått stora förändringar, men hade man använt ägg eller målat direkt på den blöta putsen hade den bevarats bättre. I Skåne har dock vissa kyrkmålare varit medvetna om detta.

Blått var himmelens och även gudomlighetens färg. Maria har nästan alltid blå mantel. Den blå färgen är en kopparfärg som bleknat och ibland övergått i grått. Gult är vistandets, det ondas, förräderiets och falskhetens färg. Herodes mantel är inte röd, blå eller grön utan gul. Troll och demoner kan också vara gula. Albert använde gult som ersättningen för guld. En av de gula färgerna (ljusockra) har förändrats till en smutsig grå-brun färg. Den var en gång citrongul och innehåll bly, med inblandning av tennföreningar. Albert har använt den till djur, träföremål och trädstammar.

Kyrkmålarnas uppdragsgivare var i första hand kyrkan och därmed kom de i kontakt med ärkebiskopen. I slutet av medeltiden hete han Jakob Ulvsson. Ulvsson var en bildad man. Han hade studerat i Rostock och Paris. Efter några år som magister vid universitetet fortsatte han till Rom. Där blev han omtalad som en god kyrkopolitiker och utnämndes till svensk ärkebiskop.

Ulvssons släktvapen var en örnfot. Den finns broderad på en mässhake som han skänkte till Uppsala domkyrka. På mässhaken ser man honom knäböjande och försänkt i bön. På ett språkband över honom står det: "Förbarma Dig Gud över mig efter Din stora barmhärtighet.” Den var tillverkad i Alberts Målares verkstad.

Ärkebiskopen ansågs också vara en vidsynt person. Han tog initiativet till bildandet av det första svenska universitetet. Motivet påstås vara att de ungdomar som var begåvade, men inte hade råd att flytta utomlands skulle få möjligheter att studera hemlandet. Därför inrättandet han universitetet i Uppsala som han trots sin visdom betraktade som världens yttersta gräns ”där hedningar och andra kättare” bodde.

Samma rättigheter och privilegier skulle gälla i Uppsala som vid universiteten i Paris och Bologna. De var Ulvssons förebilder, men det var inte det Bologna där studenterna själva valde sina professorer och rektorer. I Jakobs universitet hade rektorn domsrätt över lärare och studenter, utom i kyrkliga mål.

En viktig politisk sak som kom att prägla fjortonhundratalet var den nationella frågan. I Prag hade hussiterna gjort uppror mot tyskarna och påven. I Sverige revolterade Engelbrekt och hans bönder reste sig mot danska fogdar. När ärkebiskopen blev medlem i riksrådet var det Sten Sture d.ä. som kämpade mot utländskt inflytande.

Som student och magister bör Jakob Ulvsson tidigt ha kommit i kontakt med olika politiska och religiösa inriktningar. Hussiternas uppror var väl känt och om man bortser från de nationella kraven var det man vill anspråkslöst. Man menande bland annat att inte bara prästerna utan också folket skulle få nattvarden i båda formerna.

I den katolska kyrkan var det nämligen sed att bara ge lekmännen enbart brödet. Kalken var för prästerna. Deras evangelium spreds ända upp till klostret i Vadstena, men de ansågs inte särskilt radikala.

En annan rörelse var katarerna, därav vårt kättare. Katarerna var motståndare till läran om transsubstantiationen och hade gått mycket längre än hussiterna. De trodde att Kristus inte hade någon mänsklig kropp och därför kunde han inte förvandlas till kött och blod.

Ärkebiskopen förstod vilka krafter som var i rörelse, men utgången var oviss. Han spelade dubbelt och försökte kompromissa. Opportunism var inte något ovanligt inom den härskande eliten på den tiden trots att man ofta drog fram inkvisitionen som ett vapen fick dessa läror spridning inom folket.

Det är sällan som historiker nämner att det på universiteten under medeltiden pågick ständiga diskussioner i olika frågor bland studenterna. De var "tillåtet" att ifrågasätt Guds ord om diskussionen hölls innanför grindarna. Spred man ut det till folket var det en annan sak. Kritikerna blev torterade och brända på bål anklagade för perversitet och att ha intimt umgänge med djävulen.

Yttergrans kyrka Vapenhuset Albertus Pictor. Foto: Ingvar Tradefelt

Mannen som har ett rep om halsen leds bort av en demon. Blicken är riktad mot munken lägst till vänster i bilden och framför denna knäböjer en annan man. Bakom honom står en ängel. Innehållet går tillbaka på en populär legend om ”rätt ånger”. Legendens mening var att bikt skulle ske av kärlek till gud och inte i fruktan för straff.

Ett exempel är Roger Bacon (1220-ca. 1292) som var en av medeltidens centrala vetenskapsteoretiker. Han kritiserade auktoritetstron och den obevisbara kunskapen. Han förespråkade experiment och egna observationer och förebådande därmed den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet.

Våra mest seglivade vanföreställningar om medeltiden är att man trodde att jorden var platt. Målningar, astronomiska och geografiska handböcker från samtiden visar dock att medeltidsmänniskorna förstod att jorden var sfärisk, precis som vi. Dessutom sa sunda förnuftet alla sjöfarare att jordytan var välvd, eftersom kustlinjer och andra skepp först bara syns delvis över horisonten.

På det kyrkliga och kulturella området gjorde Ulvsson betydande insatser. Han medverkade till att den första boktryckaren kom till landet och hans intresse för kyrklig skrud var stort. Han bör därför haft nära kontakt med Albert Målare.

Om Alberts bakgrund vet vi inte som mycket, men en sak är klar och det är att han hade gått den långa vägen. Det var inte förrän i slutet av sitt liv blev han förmögen. 1501-07 betalade han högre skatt än sina ämbetsbröder och i verkstaden producerades inte bara broderier utan man illustrerade också böcker och skulpturer. Han blev en aktad man och han kunde dessutom spela instrument.

Som ambulerande kyrkmålare kom Albert i kontakt med jordbrukarnas livsvillkor. Dessutom levde han själva under likande förhållanden. Detta hade för Stockholmsborgar skapat stora problem och 1475 förbjöd man invånarna att äga mer än en ko ”dock innestängd om nätterna” och svin fick inte hysas i källare eller på vindar.

Att leva så betydde inte att han var bonde. Albert var en typisk borgare, men med goda kunskaper om alla klassers förhållande. Därför är hans bilder folkliga och ibland kan man på kyrkväggen se ett musikaliskt svin eller en man med blödande tunga. Det var en okonstlad och grotesk humor han kände väl.

Borgaren Albert levde ett flärdfullt liv och tillhörde inte någon sekt, men trots det ville han i kyrkorna popularisera det kristna budskapet och göra det begripligt för gemene man och framför allt för de som inte kunde läsa. Målningarna riktar sig i första hand därför till den stora massan av bönder.

I Härkeberga likställer han därför mannaregnet med händelserna vid Meribas vatten där Moses blir en medeltida ”folkledare” som inte bara lovar andliga utan också jordiska fördelar. Trotsa detta är det tveksamt om han medvetet tog ställning eller att det är en efterhandskonstruktion?

Han målade inte bara i kyrkor på landsbygden. I Stockholms själakor har han också målat. Där läste man varje dag mässor för de döda och borgarna gav allmosor till de fattiga och till Själagården.

I Själakoret fanns det fyra präster som var utsedda av stadens styrelse. Den utsåg också två borgare som var föreståndare för koret, klerk och Själagården, ett ålderdomshem för rika borgare och stadens präster.

Att få nattvarden var viktigt. En präst som inte gav nattvarden till de som var sjuka fick böta om de dog. Därför brukade prästen ge de i byn som var sjuka nattvarden innan han rest bort eller så skaffade han en ersättare.

Det berodde på att den mest fruktade döden var ond bråd död. Man trodde att om man inte biktade sig innan man dog så hamnade man i helvete. Vid dödsbädden kunde man få bikt och ånger innan man tog nattvarden och sista smörjelsen.

Bikt kallades i fornsvenska för att skripta eller skriftermål, men egentligen var man bara tvungen att bikta enbart svåra synder. Den som stod inför guds barmhärtiga domstol behövde inte vara rädd. Domares uppgift var inte att döma utan att utdela nåd.