Legenda aurea som finns ovan hade redigerats i slutet av tolvhundratalet av dominikanen Jacob de Voragine. Legendsamlingen blev mycket populär bland folket och hade stor betydelse för kyrkomåleriet. I ”Legenda aurea” fanns de flesta berättelser samlade om medeltidens helgon. Foto: Handschriften und Inkunabeln der UB Kiel “Bordesholmer Bestand“.
BIBELÖVERSÄTTNINGAR
Under medeltiden fanns det i Sverige bara skriftliga översättningar av vissa bibeldelar. Det var bl.a. Psaltaren och Moseböckerna. Dessutom fanns det också några apokryfer och en samling helgonlegender. En av dessa var Legenda aurea eller Den gyllene legenden.
Legenda aurea hade redigerats i slutet av tolvhundratalet av dominikanen Jacob de Voragine. Legendsamlingen blev mycket populär bland folket och hade stor betydelse för kyrkomåleriet. I Legenda aurea fanns de flesta berättelser samlade om medeltidens helgon.
Apokryferna berättar bl.a. om Jesu barndoms historia och de innehåller mycket fantasifulla berättelser. I slutet av medeltiden blev man också försiktigare mot apokryfernas tolkningar. Många blev inte heller godkända av den romersk-katolska kyrkan, men vilka är man ännu inte överens om! Trots detta ansåg Luther att de var nyttig läsning och med tog apokryferna i sin bibel.
Den första skriftliga översättningen av hela bibeln kom först på femtonhundratalet. Det var Gustav Vasas bibel. Den var en översättning från den lutherska bibeln. Under sexton och sjuttonhundratalet kom sedan Gustav II Adolf och Karl XII: s biblar. Båda anslöt sig nära till Gustav Vasas bibel.
Inte förrän 1917 gjordes sedan en ny översättning av bibeln, undantagna var apokryferna de var borttagen. Bibelcitaten i denna bok är hämtade från 1917 års översättning. För övrigt har följande bibeltexter använts:
BIBLIA PAUPERUM, I Codex Palatinus Latinus 817 I Biblioteca Apostolica Vaticana.
DIE URAUSGEBEN DER HOLLANDLCHEN APOKALYPSE UNO BIBLIA PAUPERUM.H. Th. Musper, Prestel -Verlag, Mûnehen 1961. Tafelband I Apokalypse. Tafelband 11 Biblia Pauperum.
GÄRTNER, Bertil E. ”Apokryferna till nya testamentet" och ”Gamla testamentet." Urval och översättning. Utgivna i samarbete med Svenska bibelsällskapet av Proprius Förlag 1972.
HENDRIKSSON, Alf och Carl Fehrman. ”Allehanda urkunder om himmel och helvete.” Almqvist & Wiksell Förlag AB Stockholm 1977.
LUTHER, Martin. ”Luthers Katekeser” Luthers skrifter i urval. Diakonistyrelsens Bokförlag Stockholm 1957.
KARL Xll :s BIBEL. Psaltaren, Salomos Höga visa, Ruts bok, Esters bok, Salomons ordspråk, Salomons predikare. Levande litteratur. Natur och kulturs klassikerserie.
SVENBERG; Emanuel. ”Vesio Vulgata”. Urval med språklig kommentar. CWK Gleerups Förlag Lund.
VORAGINE, von Jacobus. ”Helgonlegender.”Stycken ur ”Legenda Aurea”. Översättning jämte inledning av Johannes Gabrielsson. Stockholm Wahlström & Widestrand 1928.
BÖNDER BYAR OCH BOSTÄDER
ANDREN, Erik. ”Gamla prästgården i Härkeberga by.” Med en bildserie
av Åke Grundström. Särtryck ur Fatuburen 1956 Liber Tryck Stockholm 1981.
BRÅHE, Per. ”Oeconomia.” Utgiven och kommenterad av John Granlund och Gästa Holm. Nordiska museets handlingar 78.
COLLMAR. ”Sörmländska härads domarböcker från 1500-talet.”
BRINGEUS, Nils-Arvid. ”Arbete och redskap.” Materiell folkkultur på svensk landsbygd före industrialismen. Utgiven av Liber Läromedel Lund 1976.
DEN SVENSKA HISTORIEN. Del 3 Albert Bonniers Förlag Stockholm 1977.
ERIXON, S. ”Svensk byggnadskultur.” Walter Ekstrand Bokförlag 1982.
ELMQVIST, Annika och Rydberg Pål. ”Sveriges historia". Ordfronts Förlag Stockholm 1979.
NORDIN-GRIP, Imber. ”Tro och sägen i Stora Malm.” Katrineholmsortens hembygdsförenings skrifter nr 12
HOFBERG, Herman. "Svenska folk sägner.” Uddevalla MCMLXXXI.
HIDMARK, Ove. ”Så renoveras torp och gårdar.” ICA-förlaget, Västerås.
JACOBSSON, Bengt. “Mandelgren.” Bokförlaget Bra Böcker 1983. ”Mandelgren i Dalaxna.” LTS förlag Stockholm 1981. ”Mandelgren i Småland.” ITS FÖRLAG Stockholm 1982.
KULTURHISTORISKT LEXIKON FÖR NORDISK MEDELTID från vikingatid till reformationstiden. Del 1, 3 och 10. Rosenkilde og Bagger 1980.
KÄNN DITT LAND. Nr 10 Svenska turistföreningens orienteringsserie om svensk natur och kultur. Wiking Tryckeri AB Södertälje.
ERIXON, Sigurd och Wallin, Sigurd. ”Svenska kulturbilder del XI.” Skoglunds bokförlag Stockholm 1932.
KLINTBERG, af Bengt. ”Svenska folksägner.” Nordstedts Tryckeri 1977.
LUNDBERG, Erik. ”Svensk bostad.” Dess utveckling och traditionsbildning. Dess förhållande till utländska samt dess egenart och framtida möjligheter. PA Nordsedts & Söner Förlag Stockholm 1983.
LLOVD,L ”Svenska allmogen plägseder.” 1979 Nordiska Museet och Liber Förlag Stockholm.
LEVENSTAM, Thorsten. ”Seder och sägner i gamla Västergötland". ITS Förlag 1980.
LJUNGBERG, Helge. ”Våra högtider.” Lars Hökenbergs bokförlag Stockholm 1958.
HOLMBACK, Åke och Wessén Elias. ”Svenska landskapslagar.” Tolkade
och förklarade. Östgötalagen och Upplandslagen m.m. AWE/Gebers Almqvist & Wikessel, Uppsala 1979.
LÖNNROTH, Erik. ”Från svensk medeltid” Bokförlaget Aldus/Bonniers Stockholm 1961.
LADURIE, le Roy Emmanuel. “Montaillou en franks by 1294-1324.” Atlantis.
MOBERG, Willhelm. ”Min svenska historia från Oden till Engelbrekt.” P A Nordstedt & Söner Förlag Stockholm. 1970.
GRANLUND, John. ”Olaus Magnus historia om de nordiska folken.” Gidlunds förlag 1976.
NÄSSTR6M, G. ”Forna dagars Sverige.”
SVENSK UPPSLAGSBOK. Förlagshuset Norden AB Malmö 1947-55 års upp- laga.
TIMMERHUS. Dalarnas museums serie av småskrifter 33. Stålins Tryckeri AB, Grycksbo 1983.
WESSEN, Elias och Åke Holmbäck. ”Magnus Erikssons Stadaslag och Landskapslag.” I nusvensk tolkning. Serien I Rättshistoriskt Bibliotek, sjätte bandet och sjunde bandet. A. - B Nordiska Bokhandeln, Stockholm.
STÄDERNAS BORGARE
AHNLUND, Henrik. ”Historia kring Stockholm.” Stockholm från förhistorisk tid till sekelskiftet. Wahlström & Widstrand Stockholm 1981.
DEN SVENSKA HISTORIEN. Albert Bonniers förlag Stockholm 1977.
FORSBERG, Arne. ”Sju sekel Storkyrka.” Proprius förlag Stockholm 1979.
HESSELMO, Margareta med bidrag av Bengtsson, Lars. Rapport medeltidsstaden 17 Stockholm.” Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer.
HENDRIKSSON, -Alf, ”Storkyrkan”.
HECKSCHER, F. Eli.“ Svenskt axbete och liv.” Från medeltid till nutid.
JÄRBE, Bengt. ”Arbetsliv i Stockholm.” Hantverkare och dagakarlar. Tidens förlag 1976.
KULTURHISTORISKT LEXIKON FÖR NORDISK MEDELTID Från vikingatid till reformationstid. Del 6 och 16. Rosenkilde og Bagge 1980.
LINDBERG, Folke. ”Hantverkarna.” Första delen Medeltiden och äldre Vasatid. Tidens förlag Stockholm 1947. Den svenska arbetarklassens historia.
STRINDBERG, August. ”Svenska folket i helg och söken, i krig och i fred, hemma, hemma och ute. Första bandet Gidlunds förlag Stockholm 1974.
ALBERT MÅLARE
BOËTHIUS, Ulf. ”Vägvisare till kyrkor i Stockholms län.” Liber förlag Stockholm 1980.
CORNELL, Henrik och Wallin, Sigurd. ”Sengotik monumentalmåleri i Sverige.” Del 1. Härkeberga kyrkas målningar. 1917 Almqvist & Viksells boktryckeri AB Uppsala.
CORNELL, Henrik och Wallin, Sigurd. ”Albektus Pictor” Sten Stures och Jacob Ulvssons målare." Hans ställning i den europeiska konsten. Hans betydelse i det konstnärliga och religiösa livet i Sverige. Albert Bonniers förlag Stockholm 1972
CORNELL, Henrik. "Svenskt konstnärs lexikon". Allhems förlag Malmö 1952.
GEIJER, Agnes. ”Alberts Pictor målare och pärlstickare." Riksantikvarieämbete och statens historiska museums utställningar nr 7 orienterings katalog 1949.
JARBE, Bengt. Arbetsliv i Stockholm. Hantverkare och dagakarlar." Tidens förlag 1976.
JANSSON, Assar. "Sala sockenkyrka". Sala tryckeriet 1979.
LUNDBERG, Erik. Albertus Pictor". Sveriges allmänna konstförenings publikation LXX Stockholm 1961. Kungli boktryckeriet PA Nordstedts & Söner.
LEXIKON FÖR KONST AB Nordiska Uppslagsböcker Stockholm Esselte Aktiebolag Stockholml958.
BRÖDET OCH ALTARETS SAKRAMENTEN
BRÖDET KOM SENT TILL NORDEN. Svenska Dagbladet 13.3-82
DUBY, Georges. ”Krigare och bönder.” Den Europiska ekonomins första uppsving 600-1200. I översättning av Michal Nordberg. PA Nordstedt & Söners förlag Stockholm 1981.
GINZBURG, Carlo. ”Osten och maskarna.” En 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen. Översättning Lars Lindmark. Ordfronts förlag Stockholm 1983.
HOLMQUIST, Hjalmar. "Martin Luther". Minnesskrift till reformationsjubileet 1917. Sveriges kristliga studentrörelses skriftserie. N:R 56:A. Uppsala.
KULTURHISTORISKT LEXIKON FÖR NORDISK MEDELTID. Från vikingatid till reformation. Del 1 Rosenkilde og Bagger 1980.
GRANLUND, John. "Olaus Magnus Historia om de nordiska Folken.” Trettonde boken; trettonde kapitlet - sjuttonde kapitlet. Gidlunds förlag 1976.
MOBERG, Vilhelm. ”Min svenska historia berättad för folket." P.A Nordstedt & Söners förlag Stockholm 1971.
PILTZ, Anders. ”Medeltidens lärda värld.” Bokförlaget Carmina 1978.
RINGGREN, Helmer och Åke V. Ström. "Religionerna i historia och nutid." Svenska kyrkans diakonistyrelse bokförlag Stockholm 1964.
SMITH, Huston. "MÄNSKLIGHETENS RELIGIONER". Rabén & Sjögren 1966. "Reflektioner kring nattvarden". Svenska Dagbladet 2.6-82.
KRISTUS I KONSTEN
HARRUERS, Denis Thomas. “Jesus i Konsten”. Bokförlaget AB Vällingby, Sweden.
HUSTON, Smith. ”Märklighetens religioner” Rabén & Sjögren 1966.
HIMMELSKA UPPENBARELSER. Den heliga Birgitta. Allhems förlag Malmö, till svenska av Tryggve Lundén.
KAITSKY, Karl. ”Kristendom och Socialism.” Från klosterkommunismen till Thomas Mûnzer. Med inledning om urkristendomen och i fri bearbetning av Per Meurling. Tidens förlag Stockholm 1973.
KRISTUSFREMSTILLINGER Foredrag holt ved det 5 nordiske symposium för ikonografiske studier på Fuglsang 29.aug-3.sep. 1976. Redaktör: Ulla Haastrup Kobenhaven 1980.
KULTURHISTORISKT LEXIKON FÖR NORDISK MEDELTID från vikingatid till reformationstid. Del 9 Rosenkilde og Bagger.
RIGGREN, Helmer och Åke V. Ström. ”Religionerna i historien och nutid” Svenska kyrkans diakonistyrelse bokförlag 1964.
DEN SVENSKA HISTORIEN
ENGELS,Friedrich. ”Feodalismen” Gidluns förlag 1972.
FRYXELL, Anders. ”Berättelser ur Svenska Historien.” I urval av Axel Strindberg. Band I Gidlunds 1982.
HENDRIKSSON, Alf. "Svensk Historia från äldsta tid till 1530." Delfinserien Bokförlaget Aldus/Bonniers Stockholm.
HÄGER, Olle, Jan-Hugo Norman och Hans Villius. 1000 år En svensk historia.” Bromberg Bokförlag Uppsala 1980.
KULTURHISTORISKT LEXIKON FÖR NORDISK MEDELTID från vikingatid till reformationstid. Del 1-22 Roskilde og Bagger 1980.
LARSSON, Lars-Olof. “Det medeltida Värend” Studier i det småländska gränslandets, historia fram till 1500-talets mitt. Kronobergs läns hembygdsförbund 1975.
LINDROTH, Sten. ”Svensk Lärdomshistoria.” Medeltiden och reformationen. P.A. Nordstedt & Söners förlag Stockholm 1975.
LÖNNROTH, Erik. ”Medeltida närbilder från fyra Världsdelar” s.32- 41. Sveriges Radios förlag. 1968.
LÖNNROTH, Erik. ”Från Svensk Medeltid.” Bokförlaget Aldus/Bonniers Stockholm 1961.
MAGNUS, Olaus. ”Historien om de nordiska folken.” Kommentar John Granlund. Gidlunds förlag 1976.
MOBERG, Vilhem. ”Min Svenska Historia berättade för folket.” Del I och del 11. P.A. Nordstedt & Söders förlag Stockholm 1970-71.
MÅNSSON, Fabian. "Sancte Eriks Gård.” Första delen. Skildringar från medeltidens senare skede. Den nationella samlingens födslovåndor. Tidens förlag Stockholm 1924.
NYSTRÖM, Per. "Nordens land och folk i Historiens gryning.” Historiska småskrifter Ordfront/Arkivet för folkets historia.
NYSTRÖM, Per. ”0rd § Bild.” Nr 5 1970. Nyström Sveriges historia, Bo Gustafsson: Bönder och herrar, Vilhelm Moberg: Svenska folket.
DEN SVENSKA HISTORIEN Del 3 Kyrkan och riddarliv. Karl Knutsson och Sturetiden. Albert Bonniers förlag Stockholm 1977.
SJÖSTEDT, Lennart och Yvonne Wessman. ”Strövtåg i Medeltiden.” Sveriges Radios förlag 1968. "Svenska Turistföreningens Års skrift 1400-talet." Svenska turistföreningens förlag Stockholm Esselt AS 1944.
ÅBERG, Alf. ”Vår Svenska Historia.” Natur och kultur Stockholm 1978.
ÖVRIG LITTERATUR
AUGUSTINUS BEKÄNNELSER Latinska originalets titel. Översättning av Sven Lidman. Tryckt hos Bohusläningens AB Uddevalla 1971.
AHLBERG, Alf. "Från Antiken och Medeltidens tankevärld.” Bokförlaget Liber Stockholm 1966.
BAMM, Peter. ”Så började Kristendomen” Bokförlaget Forum Diakonistyrelsens bokförlag 1960.
BREITHOLTZ, Lennart. ”Medeltidens litteratur." Litteraturens klassiker i urval och översättning. Almqvist & Wiksell. Stockholm.
DYALOGUS CREATURARUM MORALIZTUS 1483 Kommentarer: John Bernström Översättning: Monicka Hedlund. Bokförlaget Bra Böcker. Faksimil.
JONSSON, Bengt. R. ”Svenska medeltidsballader" Natur och Kultur Stockholm.
KLOCKARS, Birgit. ”Birgittas Svenska värld.” Natur och Kultur Stockholm 1976.
KROON, Sigurd. Rodhe, Sten. ”Kyrkohistoria.” Svenska Bokförlaget Stockholm Kungl. Bozryckeriet P.A. Norstedt & Söder.
LUNDEN, Tryggve. ”Svenska Helgon.” Verbum AB Tryckmans Stockholm 1973.
PEDERSEN, Olaf. ”Medeltidens Världsbild.” Astronomi och kultur under medeltiden. Wahlström & Widstrand Stockholm 1970.
PICHARD, Joseph. ”Romansktmåleri.” Bokfrämjande Hälsingborg 1969.
Från Biskop Rogge till Roggebibloteket. Studier utgivna till Strängnäs gymnasiums 350-årsjubleum Söderländska handlingar nr 35 1976.
SANDELS, Marianne. ”Att tänka på henne.” Provensalsk trubadurlyrik från Medeltiden. Fib:s Lyrikklubb.
THORDEMAN, Bengt. ”Erik den helige.” Historia – Kult - Reliker. Nordisk Rotogravyr 1954.
TUULSE, Armin. ”Romansk Konst i Norden.” Albert Bonniers förlag Stockholm 1968.
WOGAU-MARC, Kondrad. ”Filosofin genom tiderna.” Antiken, Medeltiden och Renässansen. Strömningar och problemställningar genom filosofins historia i tänkandes egna texter. Bonniers 1983.
ÖVRIGA TIDSKRIFTER OCH LITTERATUR
BRANDBY-CÖSTER, Margareta. ”Luther och sakramenten idag.” Svensk kyrkotidning. Nr 40-83
HARDT, Tom.G.A. ”Luther läka om nattvarden.” Svensk Pastoraltidskrift Nr 45-83
ICONOGRAPHISK POST ICO. Nordisk tidskrift för ikonografi.
MORAGÅRDEN Särtryck ur boken Skansens hus och gårdar.
SVENSSON, Svens-Bertil. ”En sakramental bildsyn I-II.” Svensk Pastoraltidskrift. Kyrkligt forum nr 34 och 35-81.
ÄLVROSGÅRDEN Särtryck ur boken Skansens hus och gårdar.
Kortfattat Kyrkligt lexikon
A
Absid - en halvrund utbyggnad, vanlig på romanska kyrkor som avslutning på långhuset i öster. Även fyrkantiga och månghörniga absider förekommer.
Altare (altarbord) - en upphöjd plats för offer och andra kulthandlingar. I medeltida kyrkor var ofta altaret förenet med vackra altarskåp, altartavlor och antemensalen (framstycken). I kristna kyrkor är altaret ofta placerat längst fram i koret, men i större kyrkor och katedraler kan både huvudaltare och ett antal mindre s k sidoaltaren förekomma. Under medeltiden var altaret oftast bara ett enkelt stenbord utan speciella utsmyckningar.
Antiken - den klassiska forntiden, då den grekiska och romerska kulturen blomstrade (ca 500 f Kr - ca 300 e Kr). Antikens byggnadskonst påverkade starkt kyrkobyggnadsstilen i Västeuropa från medeltiden och framåt.
B
Barnkransar - S.k. barnkransar eller minneskransar var vanliga i Småland under 1700- och 1800-talen. Innan de små kistorna sänktes ner i graven togs kransarna bort och hängdes upp på kyrkväggen. Pojkarna fick kransar och flickorna kronor. Fortfarande finns ibland de bläckskrivna pappersarken med minnesord kvar. Seden med barnkransar försvann av någon anledning ganska snabbt när de nya kyrkorna byggdes under 1800-talet.
Barock - europeisk stilriktning som efterträdde renässansen i slutet av 1500-talet och varade till mitten av 1700-talet. Inom kyrkokonsten präglas barocken av praktfullhet och storslagenhet med stora målningar, skulpturer m.m. Peterskyrkan i Rom är det bästa exemplet, men flera svenska kyrkor från denna tid har präglats starkt av barocken.
Basilika - en kyrkotyp med en rektangulär grundplan med ett mittskepp och två (eller flera) sidoskepp. Basilikan, som har antika förebilder, blev den vanligaste byggnadstypen för de kristna kyrkorna.
C
Centralkyrka - en kyrkobyggnad med ett likformigt, runt eller månghörnigt rum i mitten, kring vilket övriga utrymmen är symmetriskt placerade. Från 1600-talet och framåt har många centralkyrkor byggts i Sverige.
Ciborium - en baldakinliknande överbyggnad över ett altare eller relikskrin. Inom romersk-katolska kyrkan är det också namnet på kärlet i vilket nattvardsbrödet förvaras.
Cistercienser - klosterorden, som grundades av Bernhard av Clairvaux i början av 1100-talet. Ordern spred sig snabbt till övriga Europoa och Norden, bl a Nydala och Alvastra i Sverige. Cisterciensklostren, som alltid byggdes på ren landsbygd, blev bl a kända för nyodling av åkermark och nya brukningsmetoder.
Cuppa - det skålformiga partiet (eller skålen) i en dopfunt.
D
Diptyk - tvådelade altartavlor, vanliga i de medeltida kyrkorna.
Dom - ett annat ord för domkyrka. Ibland betecknar dom också helt allmänt en stor helgedom, en katedral.
Dominikaner - klosterorden, som växte fram i Spanien i början av 1200-talet. Orden spreds snabbt över Europa och dess anhängare kallades "svartbröder" p. g. a. deras svarta kåpor. Dominikanerkloster etablerades särskilt i städer, ex. Stockholm, Lund, Sigtuna och Kalmar.
Dormitorium - namnet på sovrummet i ett kloster.
E
Empor - en läktarvåning över ett sidoskepp i en medeltida kyrka. Emporer kallas också valvbågar som går in mot mittskeppet.
Epitaf (epitafium) - - minnestavla över någon känd person, t ex en adelsman, i en kyrka. Dessa brukar ofta vara försedda med porträtt och var vanliga i Sverige under 1600- och 1700-talen.
Evangelistsymboler - vanliga bildframställningar i kristna kyrkor av Nya Testamentets fyra evangelister. Matteus symboliseras av en ängel, Markus av ett lejon, Lukas av en tjur och Johannes av en örn.
F
Fasad - en byggnads yttersida. När det gäller kyrkor menar man oftast endast dess framsida.
Fial - en liten tornliknande prydnad, inte ovanliga på större gotiska kyrkobyggnader.
Franciskaner - klosterorden, grundad av Franciskus av Assisi 1210. Den tillhör de s.k. tiggarordnarna och dess anhängare kallades "de små bröderna". I Norden, där franciskanerna kallades "gråbröder" (efter kläderna), fanns under medeltiden ett antal franciskankloster.
Fresker (al fresco-målning) - en målning på våt kalkputs. Ofta används ordet för väggmålningar i allmänhet (alltså även på torr puts).
Friser - (i kyrkosammanhang) ett skulpterat ellere målat fält (band), som löper vågrätt utmed taket i kyrkorummet.
G
Glossarium - en samling av ovanliga eller föråldrade ord, vanligen i alfabetisk följd, med korta förklaringar.
Gotisk stil - stilart som behärskade konsten under senare delen av medeltiden (1150-1500), efterföljare till den romanska stilen. Genom sina smäckra och uppåtsträvande konstruktioner har stilen också fått namnet "spetsbågestil". I Sverige är domkyrkan i Uppsala det bästa exemplet på gotisk stil.
H
Hallkyrka - en flerskeppig kyrka där de olika skeppen har ungefär samma höjd.
Hammarband - en horisontellt liggande planka eller bjälke, som upptill är förenead med de stående väggstoilparna i en byggnadskonstruktion.
Helgeandshus - under medeltiden benämningen åpå vårdhem för äldre och sjuka, speciellt i de större städerna.
Heraldik - läran om vapensköldar. I många kyrkor finns vapensköldar som tillhört adelsmän och -ätter, som på olika sätt gynnat kyrkan.
Hjulfönster - ett runt fönster, uppdelat av spröjsar som likt ekrar utgår från mitten. Sådana är vanliga i romanska kyrkor, medan de i gotiska kyrkor brukar kallas "rosettfönster".
Hospital - en inrättning för vård, speciellt för spetälskesjuka. Från 1700-talet kom det att beteckna psykriatiska sjukhus.
Hostia - det invigda nattvardsbrödet i rom-kat liturgi. I många medeltida kyrkor finns förnäma skålar för att förvara hostiabrödet.
K
Kalmarsundskyrkor - försvarskyrkor av den typ som finns längs Östersjökusten i närheten av Kalmar. Dessa är antingen runda med försvarstorn (ex Hagby och Voxtorp) eller av mer traditionellt snitt fast ovanligt höga (ex Hossmo och Kläckeberga). Kalmarsundskyrkorna har sin motsvarighet i de bornholmska rundkyrkorna, som var viktiga när Östersjön var ett allt annat än fredligt innanhav.
Kalvariegrupp - en skulpturgrupp (eller målning) som föreställer Jesus på korset, med en rövare på var sida. I många medeltida kyrkor finna sådana målningar eller skulpturer.
Klockare - från början en kyrkans tjänare, som ringde i klockorna. Under 1800-talet fick klockaren hand om kantors- och organistsysslan i församlingen.
Kolonn - en rund pelare, oftast med konstnärlig utsmyckning. Koilonnens syfte är att bära upp olika byggnadsdelar, men ibland har de endast dekorativ funktion (se pilaster).
Kommunion - namnet på nattvardsfirandet enligt romersk-katolsk tradition. Sverige var ju ett katolskt land från 1000-talet fram till 1500-talet.
Konservering - konservering av t ex en kyrka innebär att man bevarar och behåller allt i ett så ursprungligt skick som möjligt. Ofta görs konservering och restaurering samtidigt, varvid man kan byta ut och förändra olika detaljer, men ändå bevara de ursprungliga dragen så långt som möjligt.
Kontrakt - (fortfarande) en kyrklig enhet, som består av ett varierande antal pastorat och församlingar. Kontraktet leds av en kontraktsprost som oftast samtidigt är församlingspräst (kyrkoherde). Kontrakten fick sin utformning redan under medeltiden och sammanfaller ofta med häradsindelningen.
Kor - den främre delen av en kyrkobyggnad, där ursprungligen kören hade sin plats. Koret avskiljs i de flesta medeltidskyrkor från långhuset genom en triumfbåge (även kallad korbåge). I större kyrkor förekommer ofta ett eller flera s. k. sidokor.
Krypta - dolda eller öppna rum under kyrkogolvet, där helgon eller högt uppsatta personer är begravda (ex kryptan i Lunds domkyrka).
Kryssvalv - valv i ex ett kyrkotak, som skär varandra i rät vinkel.
Kult - olika kyrkliga ceremonier och riter. I den katolska medeltida kyrkan var kulten, i form av mässoffer och böner, de viktigaste inslagen i gudstjänsten.
Kupol - ett hel- eller halvklotformat valv eller tak. Många kupolförsedda kyrkor byggdes under renässansen och barocken. Ofta försågs kupolen med en s. k. lanterninbyggnad (se detta ord).
Kvaderstenar - rätvinkligt huggna byggnadsstenar, som bildar de många medeltida (och senare) kyrkogårdmurarna. De äldsta stenkyrkorna i landet byggdes också av kvaderstenar.
L
Lanternin - en liten rund eller flersidig överbyggnad på en kupol. Lanterninen kan antingen vara av öppen eller sluten typ.
Liturgi - gudstjänstordning eller ritual. Inom den medeltida katolska kyrkan iakttog man liturgins olika delar mycket noga.
Långhus - det största, oftast rektangulära, rummet i en kyrka. I större kyrkor är långhuset indelat i flera skepp, varav mittskeppet är bredast och avgränsat mot sidoskeppen med pelarrader. Basilikan är den vanligaste typen av långhuskyrka, där mittskeppet är avsevärt högre än sidoskeppen.
Läktare - en typ av balkong (eller galleri) med bänkar för åskådare eller besökare. Mindre kyrkor saknade förr oftast läktare, medan större kyrkor ibland hade både bakre läktare (senare orgelläktare) och ett eller flera sidoläktare.
M
Maskaroner - byggnadsdekorationer i form av groteska och grimaserande masker. Dessa har förmodligen ursprungligen haft magiska funktioner.
Medaljonger - reliefer eller målningar med rund eller oval form. Medaljongmönster var vanliga som takmålningar i många äldre kyrkor (ex. Dädesjö).
Medeltiden - i norden tidsperioden mellan vikingatiden (1000-talet) och nya tiden (1500-talet). Som inledning på medeltidsen brukar man räkna kristendomens genombrott i vårt land.
Mittskepp - det längsgående, mittpartiet i en flerskeppig kyrka. Till mittskeppet ansluter ofta två eller flera sidoskepp.
Monstrans - inom den katolska kyrkan ett rikt utsmyckat kärl, i vilket det invigda nattvardsbrödet (hostian) förvarades. Praktfulla monstranser finns kvar från vissa svenska medeltidskyrkor.
Mässa - den kristna nattvardsgudstjänsten. Ordet används idag mest inom den katolska kyrkan, med finns kvar i t ex svenskans "högmässa".
Mäster (Mästare) - förr en beteckning på en person som till fullo behärskade ett yrke. I kyrkosammanhang användes ordet för t ex kyrkobyggare, målare, skulptörer och orgelbyggare.
N
Njudungsmästaren - en, eller troligenb flera, byggmästare, skulptörer och målare som satte sin särskilda prägel på ett antal kyrkor i Njudung i Småland under tidig medeltid. Kyrkorna har fått namnet "Njudungskyrkor", som är ganska små stenkyrkor i rustik byggnadsstil.
Nygotik - en byggnadsstil under senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal, där man försökte återuppliva gotikens höga och luftiga stil. Många äldre kyrkor byggdes om och restaurerades i nygotisk stil under denna tid.
O
Ortodoxi - ordet betyder "renlärighet" och brukar i svensk kyrkohistoria beteckna 1600-talets stränga och bibeltrogna kristendom.
Ornamentik - namnet på olika typer av utsmyckningar och ornament, som kan vara målade, ingraverade eller skulpterade. Ornamentik i kyrkor kan både vara av stiliserad och föreställande slag.
Ornering - prydnad eller utsmyckning (se ordet ornamentik).
P
Patén - fatet för nattvardsbrödet (oblaten). Oftast var de medeltida patenerna rikt utsmyckade.
Patronatskyrka (patronatsrätt) - en adelsmans rätt att bygga en kyrka och utse präst i församlingen. Även hela pastorat kunde vara patronella. Patronatsrätten avskaffades inte helt förrän 1921, men var sedan mitten av 1700-talet inte så vanlig.
Pietá - en konstnärlig framställning av den sörjande Maria med den döde Jesus i famnen. Pietán var mycket vanlig i medeltida kyrkor.
Pilaster - en murpelare (halvpelare) som användes som vägg- eller takstöd i medeltida (och senare) byggnadskonstruktioner. Ibland var pilastermurar enbart av dekorativt slag.
Piscina - en skål i äldre kyrkor, ofta inmurad i kor- eller sakristieväggen, som var avsedd att hälla ut det överblivna nattvardsvinet i. Piscina används också ibland som namn på dopbrunn eller dopkar.
Prebende - kallades förr (till början av 1900-talet) ett pastorat eller församling, med vars inkomster man avlönade innehavaren av en annan tjänst än själva prästtjänsten (ex biskopar, professorer och lektorer). En vicepastor skötte då istället tjänsten i prebendepastoratet.
Primklocka - en mindre kyrkklocka, som oftast hängde i koret i de medeltida kyrkorna. Den användes för att påminna församlingen om höjdpunkten i mässan, nämligen att brödet och vinet förvandlades till Kristi kropp och blod.
Prost - kallades förr domkapitlets ledare och ledarna för de mindre enheterna (kontrakten) inom stiftet. Idag är domprosten kyrkoherde i domkyrkoförsamlingen och kontraktprostarna samordnare inom kontrakten. Äldre och välmeriterade präster kan ibland utses till "prost i egen församling".
Protestantismen - den form av kristendom, som under 1500-talet bröt med den romersk-katolska kyrkan. Som de tre viktigaste huvudgrupperna räknas de evangelisk-lutherska, de reformerta och den anglikanska kyrkan.
Putto - en naken och knubbig barnfigur, som är vanlig inom kyrkokonsten (och symboliserar då oftast Jesusbarnet).
R
Refektorium - en matsal i ett kloster. Oftast krävdes absolut tystnad under måltiderna där.
Reformationen - kallas den förnyelse av kyrkan, som inleddes med Matin Luther på 1500-talet och som ledde till brytning med den katolska kyrkan och framväxt av olika protestantiska kyrkor (se detta ord).
Rekviem - den romersk-katolska dödsmässan.
Rokoko - den vanligaste konststilen i Europa under 1700-talet.
Relikgömma (relikskrin) - en behållare för reliker, d v s kvarlevor och föremål från något helgon eller annan helig person.
Romansk stil - den byggnadsstil som behärskade Europa från 900-talet fram till ca 1200. Stilen kallas även "rundbågestil" eftersom rundformiga bågar är dess mest typiska drag.
Rundkyrkor (eller centralkyrkor) - kyrkor med cirkelformad grundplan. Den användes under antiken som gravkapell, men blev aldrig särskilt vanlig här. En för Norden unik form av runda försvarskyrkor uppfördes under medeltiden i östersjöområdet (ex. vid Kalmarsund och på Bornholm). Dessa är inga egentliga centralkyrkor eftersom de oftast har ett utbyggt korparti.
Rundstavar - en list med cylindrisk utformning. Vanlig utsmyckningsdetalj i medeltida kyrkor.
Rustik - inom kyrkobyggnadskonsten en teknik att utföra en fasadyta i råhuggen kvadersten. Denna teknik var vanlig under rennässansen. Ordet "rustik" används även som en beteckning för "lantlig" eller "bondsk".
S
Sakristia - vanligen ett sidorum i anslutning till koret (eller vapenhuset). Det används som omklädningsrum och förvaringsrum för skrudar och kärl.
Sarkofag - fristående gravkista av sten, marmor, trä eller metall. Sarkofager från 1600-och 1700-talen är ofta praktfullt utsmyckade.
Sidoaltare - mindre altare, uppställt i ett sidokapell eller sidoskepp. I stora kyrkor kan det finnas många olika sidoaltaren.
Sidoskepp - partier som flankerar mittskeppet i en kyrka med flera skepp (se detta ord).
Skepp - långsträckt rum eller avdelning i en större byggnad eller kyrka, oftast skilt från sidorummen (sidoskeppen) med bärande kolonner eller genombrutna väggar. Man talar om mittskepp, sidoskepp och tvärskepp (som går vinkelrätt mot de föregående).
Spetsbågestil - se gotisk stil.
Staffanslegenden - legendariska berättelser (och visor) som handlade om helgonet Staffan (Stefanus, den förste kristne martyren). Motiv ur Staffanslegenden har varit vanliga i nordiska kyrkor (ex. Dädesjö i Småland).
Stavkyrkor - en medeltida kyrkotyp i stavkonstruktion, d v s uppförd i stående timmer. De norska stavkyrkorna är allra mest kända, men byggnadstekniken var vanlig också i Sverige under tidig medeltid. Vår enda bevarade stavkyrka finns i Västergötland (Hedareds kapell), men rester av stavkyrkor har påträffats på många håll, bl.a. i Småland och på Gotland.
Stift - en kyrklig regional enhet, som leds av en biskop och ett domkapitel. Redan under 1100-talet fick kyrkan en stiftsindelning, som sen har reviderats ett antal gånger. Idag har Sverige 13 stift med Uppsala som s k ärkestift.
Stiglucka - porthus i en äldre kyrkogårdsmur.
Strävpelare - en pelare i en byggnadskonstruktion som har till uppgift att motverka valvens sidotryck mot ytterväggarna. Även strävbågar används för att avlasta sidotrycket.
Stuckatur - inomhusdekorationer, gjorda av kalk eller gips, och som var vanliga i många kyrkor särskilt under barocken.
T
Tegnérlador - kallas ibland stora kyrkobyggnader (oftast av salstyp) som på 1800-taletr ersatte de mindre medeltida kyrkorna i många församlingar, bl a på grund av den snabba befolkningstillväxten. Namnet kommer från Växjöbiskopen Esaias Tegnér, men ordet "Tegnérlador" används även långt utanför Växjö stift.
Tiggarordnar - katolska klosterordnar, som uppstod på 1200-talet och som kännetecknas av ett starkt fattigdomsideal. Franciskaner och dominikaner är de mest kända här i Norden, men även karmeliter och augustinereremiterna räknas dit.
Treenigheten - den kristna dogmen (trossatsen) att Gud uppträder i tre "personer": Fadern -Skaparen, Sonen - Frälsaren och Anden - Livgivaren.
Triptyk - en tredelad målning. Det betecknar oftast en altartavla eller ett altarskåp, som består av ett mittparti och två, vanligen mindre, flyglar. En tvådelad tavla kallas diptyk.
Triumfbåge (korbåge) - kallas i kyrkliga sammanhang valvbågen mellan långhuset och koret. I äldre kyrkor fanns ofta ett triumfkrucifix med den triumferande Kristus upphängd.
Tumba - en fristående sarkofagliknande gravkista, ofta med en skulpterad bild av den döde på locket. Tumbor var mest vanliga under medeltiden och renässansen.
V
Valv - en självbärande kupig takkonstruktion av kilformade stenar (eller betong), som låser varandra i läge. Man talar om tunnvalv, kryssvalv och ribbvalv.
Vapenhus - en förstuga i form av en utbyggnad framför huvudingången till en kyrka. Beväpnade kyrkobesökare lämnade sina vapen där innan de gick in i kyrkan (därav namnet).
Votivgåvor - gåvor till en kyrka (votivkyrka) eller helgongrav som tack för hälsa eller tillfrisknande. I många kustkyrkor hänger s.k. votivskepp, alltså fartygsmodeller som skänkts av folk som räddats ur sjönöd.
Votivskepp - se under ordet "votivgåvor".
Ö
Öster - väster - kristna kyrkor är vanligen placerade i öst-västlig riktning, med koret placerat i öster och vapenhuset vid huvudingången i väster.
