BORGARNA OCH DET DAGLIGA BRÖDET DEL II

Pilgrändshuset Ystad Foto: Ingvar Tradefelt

I Stockholm var de flesta hus byggda i tegel, men Nordens äldsta korsvirkeshus finns bevarat i Ystad. Det mönstermurade teglet på bilden tillverkades 1480. En liknade murning kan man se på fasaden till Saurskahuset på Västerlångatan som är från 1300-talet i Stockholm. 

Hantverkare och köpmän

Städerna i det medeltida Sverige såg ut som större bondbyar. Husen var i de flesta falla byggda i trä, kring tomterna låg fähus, lador och mot hu­vudgatan fanns det loft­bodar och portlider. Många städer saknade murar och torn. I Björkörätten, en lag som reglerade handel kallas stadsinvånaren för ”byman”.

   Stadsbon ägnade sig också åt jord­bruk och bo­skapsskötsel. Det som skilde staden och byn åt var att det i städerna bodde hantverkare och köpmän.

Köpmannen försåg befolkningen med varor. Det kunde vara sill, salt, kryddor och kläder. Bostaden eller handelsboden låg ofta på någon adelsmans ägor och för detta ville frälset ha ersättning, men köpmannen var emot alla restriktioner som störde handeln och han kämpade för att få näringsfrihet.

   Det medeltida samhället var fullt med hinder för den som ville ägna sig åt han­del. Största hindret var kyrkans förbud mot ränta (undantaget var ränta på fastig­het och egendom).

Motsättningarna mellan frälset och köpmännen var uppenbar och grundade sig på avund, men samtidigt hade handeln gjort adeln beroende av importen av t.ex. vissa lyxvaror och de tvingades många gånger att godta köpmännens krav på fri handel.

   En del köpmän var så rika att de kunde mäta sig med många herremän och de lånade dem pengar. Frälset hade blivit beroende av de varor som köp­männen fraktade hem.

Städernas borgare utvecklade en egen livsstil, och faran för krig och bränder höll dem samman. Att vårda och vaka över staden var en skyldighet som alla måste fullgöra någon gång under ett år. Vårdstyrkan var beväpnad och indelad i olika kvarter.

   På grund av faran för bränder fanns det en del bestämmelser som skulle minska riskerna. Framför portarna fanns det vattentunnor och mellan husen måste det var ett dropprum på cirka en halv meter. I Stockholm förbjöd man efter den stora branden 1407 hus byggda i trä. Tyvärr var detta ett förbud man inte följde.

Foto: Solväderstavlan Stockholms Stadsmu­seum

Norreport låg i slutet av Smedjegatan, ungefär där kanslihuset idag ligger. Det var en dubbelport och den yttre porten var belägen på Helgeandsholmen. 

   Hantverkarna däremot hade i allmänhet längre inkomster än köpmännen. De kunde inte heller väljas till städernas styrelse (annat än undantagsvis i små städer) Vid den årliga papegojskjutningen som var en vapenövning fick inte några hantverkare delta om de inte var medlemmar i S: t Gertruds gille och Vårfrugille.

   I de flesta svenska medeltidsstäder var skillnaden mellan hantverkare och köpmän liten. De orättvisor som förekom kan inte liknas vid de förhållanden som rådde i de nordtyska Hansastäderna. Det var först efter mycket hårda strider som hantverkarna blev representerade i råden och på sina håll var de utestängde under hela medeltiden.

Men hantverkarna var ingen homogen grupp. Det fanns hantverkare som var lika rika som köpmännen och de hade också inflytande på de beslut som fattades av städernas styrelse dvs. borgmästare och råd. Det gällde främst guldsmeder – svagast ekonomiskt var skomakarna och timmermännen.

   I Stockholm hade hantverkarna slagit sig ner vid Skomakargatan, Kopparslaga­rgatan och Smedjegatan – nuvarande Västerlånggatan. Köpmännen däremot höll till på den östra sidan vid Stortorget och Järntorget. Järntorget (Korntorget) var stadens han­delscentrum.

Foto: Blodbadstavlan Stockholm Stadsmuseum

Det senmedeltida Stockholm. I mitten ligger Storkyrkan till väster Söderport (Slussen) och längst ner Saltsjön och Kogghamn. Till höger vid vattenhjulet Helgehandsholmen och Norreport. Vid öarna, lägste upp i bilden ser man Mälarbönderna i sina båtar, fullastade med varor för försäljning vid Stortorget. 

   Hantverkarna hade anställda. De var gesäller och läropojkar som arbetade för mat och husrum. Deras arbetsdag var lång och om de slarvade med arbetet fick de böta. Gesällen (även kallad svenner) som arbetade åt en mästare som lärling ville med tiden öppna eget.

   Förhållanden mellan dem var patriarkaliskt. Mästersvennen hade mat och husrum, men för slarv utmättes stränga straff och arbetsdagen var lång. För de flesta var det ändå bara frågan om att stå ut några år innan de själva tog plats som mästare.

   Trots detta kunde inte svennerna acceptera ojämlikheten och de bilade egna sammanslutningar som skulle tillvarata deras intressen. Resultat av detta blev att en mästare inte fick anställa någon för andra tider än ett halvt eller helt år.

Foto: Ingvar Tradefelt. Gamla Stan

Rester från ett medeltida Stockholm med tegelbyggnader. Detta är något som nästan inte finns kvar förutom de hus som ligger i Skåne. Det är framför allt i Ystad man kan se hur Stockholm en gång såg ut. 

   Städernas hantverksmästare utgjorde en slags medelklass som för sina medlemmars trygghet noga bevakade sin näring. Alla var dessutom tvungna att tillhöra ett skrå. Den som inte utövade hantverk och inte var medlem i dessa hantverksorganisationer kallades bönhasare. En sådan riskerade att få sina verktyg beslagtagna och de fick stränga bötesstraff.

   På medeltiden var det borgmästare och råd som ingrep mot bönhasarna. De kontrollerade också utbildningen och varornas kvalité. Skråna var i motsatts till dagens fackföreningar offentliga institutioner som stod under stadens kontroll och de kallades ämbeten och dess utövare ämbetsmän.

   Det var i bostäderna som hantverkarna hade sin utkomst och försörjning. I nedervåningen mot gatan fanns det en öppning som stängdes med en lucka, men de flesta varor såldes i fasta bodar på torget.

   Stockholm, Visby och Kalmar skilde sig från de övriga städerna. För att få plats var husen här höga och smala och många var byggda i sten eller tegel. På taken kunde det ligga spån, brädor eller som idag tegelpannor.

Stockholm blev i slutet av tolvhundratalet landets största stad. Den hade växt upp på en holme. Runt staden fanns en kraftig ringmur med 17 försvarstorn. Högst upp på en grusplatå låg borgen Tre kronor. Vid borgens södra sida låg Rådhuset, Stortorget och Bykyrkan. I rådhusets stora sal samlades man varje Val­borg för att fria den nyvalda styrelsen.

   Nere vid Saltsjön låg Korntorget och stadens våg. Där vägde man de varor som kom från Mälaren och Bergslagen innan köpmännen fraktade dem vidare till andra länder. När järnet blev en viktig inkomstkälla bytte torget namn och det heter än idag Järntorget.

   Vid Munkbron fans det bryggor där Mälarbönderna lastade av sina produkter för för­säljning vid torghandeln. Det kunde vara rovor, morötter, kål och bondbönor. Vid Saltsjön låg Fiskestrand och alldeles vid nuvarande Johannesgränd kunde man tidigt på morgonen köpa strömming och ål.

   Fisk tillhörde liksom brödet den dagliga konsten. Sjöar och åar var fulla med lax och gäddor. De torkades, garvades och röktes. Rökningen påstås vara en biprodukt av att man hängde upp fiskarna i taket för torkning. Det var nyttig mat. Att medeltidens människor hade fina tänder berodde på att de inte åt socker. Sockret kom först på 1500-talet och slog igenom bland vanligt folk ännu senare.

   Kött däremot var det ont om, men en gång om året kunde man ta sin gris eller ko och gå ner till slaktaren för att få den slaktad. Att hantverkaren och köpmännen hade djur skapade stora problem för Stockholms borgerskap. 1475 förbjöd man därför invånarna att ha mer än en ko ”dock instängda om nätterna” och svin fick man inte ha i källare eller på vindar.

Fotocollage: Ingvar Tradefelt. 1984. Härnevi och Härkeberga kyrka Uppland. Albertus Pictor

Alberts bilder var folkliga, i kyrkorna kan man därför se ett musikaliskt svin, en demon med klubba och sköld eller en geten med felvänd yxa. Den geten skulle även kunna föreställa en fördummad ålderman som lagt sig i vad som ska målas på kyrkväggen eller varför inte, en akademiker som säger - Bää!? 

Städernas borgare åt i allmänhet enkelt. Maten serverades direkt på bordet eller på ett plattbröd dvs. stenkakor. Köpmännen och rika hantverkare däremot hade andra vanor. De åt på tallrikar av tenn eller trä och drack importerade viner.