 |
| Sune Nilsson 1924, exempel på klungby i Dalarna |
Bondgårdarna kunde ligga i ett gytter (klunga) av gårdar eller i en rad efter en bygata. De dalska- och öländska byarna låg, som det gör idag, i rad efter en bygata. Om radbyn befanns vara i ”laga läge” betydde det att tomterna hade sin gräns mot bygatan. I lagarna sa man också att ”… tomt är tegs moder”. Åkerlapparna motsvarade därmed gårdens måttenhet.
Den medeltida byn i Sverige
Det medeltida Sverige var i stora delar täckt med skog, sumpmark och berg. Jorden var också stenig och lämpade sig inte för åkerbruk i någon större utsträckning. Människorna hade därför bosatt sig på slätten.[1] Där fanns fuktiga och kalkrika lerjordar, men dessa marker var svåra att bruka och när det hade regnat stannade vattnet kvar ovanpå. Därför var det vanligare att man valde plaster som sluttade, så att vattnet skulle kunna rinna av när det hade regnat. Fälten och slätten blev i stället äng åt betande boskap.
Bondgårdarna kunde ligga i ett gytter av gårdar eller i rad efter en bygata. De var också placerade på en höjd eller i en slänt. En gård hade många hus, de vanligaste typerna var eldhus, loftbod, stolpbod, fähus och stuga. Att det fanns så många hus berodde på att varje syssla hade sin egen byggnad; dvs. i eldhuset (stekarhus) lagade man mat, i stolpboden och lofthuset förvarades bl.a. säd och i fähuset fanns djuren.
Gårdarna hade brukats i generationer. Flyttade gjorde man bara när familjerna blev för stora. De som tvingades att flytta bosatte sig också i byns utkanter. Det fanns även de som vågade bryta traditionen och ta upp ny mark i obygden.
Ordet by kunde betyda gård och var liktydigt med släkt eller ätt. Det berodde på att man i Norden utgick ifrån ett samhälle där barnen stannade kvar på den gård som man i generationer brukat. Ibland kunde det finnas fem eller flera boningshus på ett och samma ställe därför att igen brydde sig om att dela upp hemmanet. Men när befolkningen växte och odlingsutrymmet krympte var man tvungen att begära delning. Detta var en av orsakerna till att det på landsbygden uppstod ett gytter av byar.
 |
| Svensk Byggnadskultur S. Erixon |
Definitionsmässigt är byn en samlad grupp gårdar med jordbruk som huvudsyssla och i regel även olika slags hantverk med anknytning till jordbruket. Byn är en mycket gammal bosättningsform, och i t.ex. Främre Orienten uppstod byn innan åkerbruk i egentlig mening bildats, men den är inte universell. Ensamgårdar var regel i Norden under järnåldern och vikingatiden, även om de ibland kunde bli relativt stora byggnadsgrupper.
I Sverige uppstod byn med dess speciella samarbetsformer och sociala liv under medeltiden, men bebyggelsens form kan växla. I väl dränerade höjdlägen möter man oftast grupp- eller klungbyar. En mer sammanhängande grupp gårdar kring en central plats bildar en platsby. Radbyn med gårdarna längs en bygata är mycket spridd på kontinenten, särskilt i Östeuropa.
Ordet gård är också en beteckning på hägnad (fsv. garper), senare på det inhägnade området. Det borde framgå av beskrivning ovan att bönderna i Sverige före medeltiden normalt sett bodde i ensamgårdar. Det var slutna och fyrsidiga gårdar som man kan se på många ställen och har ansetts vara ett arv från antiken och kom troligen till Norden från England, som varit ett romerskt område.
I närheten av byarna låg gravhögar och fornborgar som en påminnelse om att landet en gång varit hedniskt. I våra landskapslagar från kunde det heta; ”En by, byggd och gammal, by med högar från heden tid”. Men när Sverige blev kristet begravdes de döda på kyrkogården.
Där de rika jordbruksbygderna låg började man tidigt kräva mer reglerade förhållanden. Byarna hade växt fritt och blev som sagt emellanåt trånga. Det var också svårt för en utomstående som inte kände den lokala traditionen att hålla reda på sin egendom.
Stormannen som inte var bosatt i byn, men ägde jord och gård, krävde ordning och reda och man stiftade en lag om solskifte. Gårdens andel låg nu i samma ordning och i förhållande till solen., Att ”briga” en by till skifte var noggrant förskrivet. I rad efter en gata skulle husen ligga och de kallades i lagarna för en ”gatubunden by” eller ”radhuskipt”. [2]
[1] När och hur människan kom på att odla växter vet man inte. Från början var odlandet sannolikt ett komplement till jägar- och samlarfolkens försörjning, men med tiden fick det sådan omfattning att man kunde etablera mer eller mindre fasta boplatser. Bosättningen medförde också möjlighet till ägande, vilket innebar avsevärda förändringar i socialt avseende.
[2] Solskiftet kallades också tegskifte, men är mera känd som solskifte. I medeltidslagarna finns detta förhållande noggrant reglerat och tegfördelningen i åkrarna var densamma som tomtfördelningen mellan gårdarna medsols räknat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar