Brödet och altarets sakrament

I Norden levde man länge på enbart kött, fisk och gröt. Brödet kom sent, men blev då den viktigaste födan. Det var bland annat med de kristna som brödkulturen kom. Germanerna ville också efterlikna romarna i seder och bruk. De härmande den ”kultiverade eliten” som ”av jorden väntade sig bröd, vin, bönor och ärtor.” (Krigare och bönder, G. Duby).

   Fastän klimatet var fuktigt i stora delar av Västeuropa och inte lämpade sig för sädesodling hade denna företeelse stor framgång, men det var inte enbart positivt. De områden som lärt sig att främst leva av bröd var tvungna att blanda in olika ersättningar när det var missväxt. Det kunde vara ”druvkärnor, hasselblom och t.o.m. ormbunksrötter” och bark. Resultatet blev att ”magarna svällde” när de måste äta gräs berättar Gregorius av Tours som levde i den mest civiliserade delen av Gallien. Dessutom är det vita mjölet skadligt för tarmarna och bildar socker.

   Men det äldsta brödet var gjort av korn och detta sädeslag blev det dominerade sädesslaget. Av korn gjorde man också malt till ölbryggningen. Råg och havre kom senare.

Man bakade två gånger om året. Det var vår och höst. Vårbaket planerades i mars så att brödet skulle vara klart till den förestående arbetssäsongen. Främst var det frågan om bröd som torkades och upphängdes på brödspett – därav vårt knäckebröd. Hålen är en påminnelse om att det varit upphängda. Ur denna typ av bröd har man härlett ordspråket ”kaka söker maka”.

   Att baka bröd var en religiös handling. Det stod i samband med växtlighetens gudar och under medeltiden välsignade man baktrågen. Till och med ärkebiskopen Olaus Magnus berättar i sin ”Historia om de nordiska folken” att ”Ceres uppfanns sädesodlingen och Pan (guden) förmäldes hava bakat utsädets frukt till bröd.”

   I Babylon kallade Ishtar sin son för ”herden” och han var gestaltad i säden!

Vetebröd var stormännens bröd. Bara sex procent av landets skörd var i mitten av fjortonhundratalet vete och det var framför allt på kungsgårdarna i Uppland som det odlades. Havreodlade områden under medeltiden var Västergötland, Närke, Småland och västra Värmland. I Mälarområdet hade råg en stark ställning. Vetemjölet användes till oblater vid nattvarden.

Foto: Ingvar Tradefelt. Västra Strö. Skåne.

Kornet används idag till djurfoder och ölbryggring, men det var på medeltiden det vanligaste sädeslaget vid bakning av bröd.

   När den jordbrukande befolkningen såg målningar i sina kyrkor som visade nattvarden eller mannaregent kunde de inte låta bli att tänka på brödet som livets nödtorft. Jesus hade sagt att han var brödet. För bonden hade det en djup innebörd – ”brödet var själen” Varje dag band han också ”Fader vår som är i himmelen ge oss vårt dagliga bröd.”

Att nattvardsbrödet var av bättre kvalité var också i sin ordning – Guds lekamen fick inte smaka som det enklare bondbrödet.

Foto: Ingvar Tradefelt 1983. Hornborgarsjön Västergötland.

Bilden är ifrån en gård nära Hornborgarsjön. Ladugården är gjord i skiftesverk, med vass och torv på taket. 

   Vid den gudstjänst som gavs på folkspråk kan man utgå från att prästerna försökte att förklara mysteriet med de heliga sakramenten. Han menade att själva mässan var en upprepning av den sista måltiden som Jesus hade tillsammans med lärjungarna. När han uttalade orden ”Detta är min lekamen” förvandlades brödet och vinet blev i verklig mening Kristi kött och blod.

   Men för betraktaren var det inte en synlig förändring och inte eller skulle en råtta märka någon skillnad om den åt av födan. Förändringen var andlig genom guds direkta ingripande. Det var Gud som blev verklig vid mässan på samma sätt som när den heliga jungfrun blev befruktad utan att ha kommit i kontakt med någon kropp.

   Vid nattvarden fastade prästerna och vinet delades inte ut till folket (som redan nämnts).   Det berodde på att man var rädd för att spilla Kristus dyrbara blod. Vården av altarsakerna var väl föreskrivet. Kalken och patén var inte bara bärare av innehållet utan de symboliserade också guds moder. Det var i Jungfruns mage som den stora förändringen hade ägt rum. Altaret var en motsvarighet till de hedniska gudarnas altare och vid nattvarden offrades Guds lamm - Herren Jesus Kristus.

   När någon skulle dö fick man i samband med boten också den sista smörjelsen och nattvarden. I Upplandslagen var det föreskrivet att om inte prästen hade delat ut nattvarden när någon skulle dö fick han böta tre marker. Det var viktigt eftersom man riskerade att hamna i helvete om man inte biktade sina synder i tid.

   Kring nattvardens mysterie utvecklades i slutet av medeltiden en omfattande rörelse. Orsaken får man söka i de förändringar som det senmedeltida samhället genomgick. Från kyrkan försvarade man sig med att sprida legenden om påven Gregorius.
   I många kyrkor fanns i vapenhuset Heliga lekamens altare. Så var det i Härkeberga, Kumla, Husby- Sjutolft och Yttergaran. Över altaret fanns också målningen av Gregorius vid nattvarden. I Storkyrkan satte man 1409 ut de heliga sakramenten varje torsdag för dem som inte kunde bevista mässan.