För att få hjälp vände de sig till kungen trots att han befann sig högst upp i hierarkin. Köpmännen lånade honom pengar så att han kunde bygga upp en armé som gjorde honom mäktig, men det innebar inte att han fick den absoluta makten. Kungen blev beroende av köpmännens stöd och till stadens tjänstemän rekryterades också numera folk från den nya klassen.
Den ovan beskrivna utvecklingen var allmän i Europa, men beroende på olika förutsättningar varierade de konkreta förhållandena. I Sverige fördes striden om furstendömet under en period av sjuttio år. I Italien var det annorlunda, under fjortonhundratalet var striden avslutad och där behövdes inte hjälp från någon kung. Städernas hade växt sig starka genom handel från länder kring östra Medelhavet.
Det är nu som man kan tala om den mörka medeltiden. Utmärkande för århundradena är att man vänder sig till den grekiska kulturen. Platon blev den store filosofen – hittills hade det varit Aristoteles.
Det var som sagt vid den tiden som våra fördomar grundläggs om denna mycket långa era. Att det blivit så kan beror på att det under denna period var en brytning mellan gammalt och nytt. Det som hade varit betraktades som vidskepligt och barbariskt. Man häcklade den katolska kyrkan övertro på Kristi närvarande vid nattvarden och att man med hjälp av gåvor kunde köpa sin själs salighet. Argumenten var tillspetsade och överdrivna.
Vad historikerna i allmänhet inte tänker på är att det under medeltiden hade gjorts många uppfinningar och tillsammans med viktiga arbeten inom konst, litteratur, vetenskap och teologi utgjorde de förutsättningarna för ett blomstrande Europa under femtonhundratalet. Till exempel hade den nya naturvetenskapen inte kunnat uppstå vid denna tid om man inte under tolvhundratalet genomför experiment med ljusets brytning och magnetism.
Den matematik som Galilei använde för att beskriva rörelser vid fallproblemet hör också hit. Den metoden hade skapats av Nicole Oresme på trettonhundratalet. Redan 1410 lade Pierre d'Ailly fram teorin om att jorden var rund vid Parisuniversitetet. En uppfattning som redan antikens geografer hade antytt.
 |
Erasmus av Rotterdam var under sin tid mycket känd. Han bodde och arbetade på många olika ställen i Europa. Han var mycket lärd och kritisk till den katolska kyrkan. Till en början stödde han Martin Luther, men de hamnade snart i häftig polemik med varandra. Erasmus hävdade att människan hade en fri vilja gentemot Gud, något som Luther förnekade. Bild: Albert Dürer.
På teologins område fördes hårda strider mellan skolastiken och humanismen. Humanisterna ville vända tillbaka till källorna. T.ex. blev Erásmus av Rotterdam (Nederländsk humanist på 1400-talet) upprörd över att man ville studera den heliga skriften i Vulgata, när den texten enligt honom var felaktig och förvanskad, trots att man hade den grekiska texten där man kunde återfinna den i sitt ursprungliga skick.
Skolastikerna ville däremot gå tillbaka till traditionen (kyrkofäderna) och bibeln. De skapade en enhetlig världsförklaring och de motsägelser som fanns i den heliga skriften förklarades skenbara.
Erasmus av Rotterdam var under sin tid (slutet av medeltiden) en mycket känd. Han bodde och arbetade på många olika ställen i Europa. Han var mycket kritisk till den katolska kyrkan. Till en början stödde han Martin Luther, men de hamnade snart i häftig polemik med varandra.
Erasmus hävdade att människan hade en fri vilja gentemot Gud, något som Luther förnekade. Den första teologiska skrift som Erasmus utgav var en samling kommentarer till Lorenzo Vallas översättning av Nya Testamentet. Erasmus delade Vallas uppfattning att en korrekt förståelse av bibeln måste grunda sig på läsningen av den grekiska originaltexten.
Under hela medeltiden fördes en stor strid mellan tro och vetande. Skolastikerna ville förena dessa båda motsatser eftersom de var av Gud och därför inte borde strida. Den första av de stora skolastikerna var Anselm av Canterbury. Han menade att; ”jag söker inte förstå för att tro utan jag tror för att förstå.”
En annan av de tidiga skolastikerna var Pierre Abelard. Han menade att tro och vetande inte kunde förenas; ”jag tvivlar för att komma till tro”, dvs. ”genom tvivlet föres vi till undersökning, genom undersökning fattar vi sanningen, ”Abelard förföljdes av kyrkan och stämplades som kättare. Han blev till och med kastrerad, men det är en annan historia.
Under renässansen blev Abelarads uppfattning den härskande. Man ställde krav på att verkligheten skulle skildras med stor tydlighet. Individens förnuft var bestämmande för de olika uppfattningarna och man försökte se mera förutsättningslöst på världen. I takt med att penningekonomin utvecklades fick också individen allt större betydelse.
Men striden fördes inte bara bland de bildade och på universiteten. De fattig landborna och bönderna satt kring härden och samtalade. För dem hade de religiösa föreställningarna ett konkret innehåll. De ville ha social rättvisa och bröd på bordet.
Förändringarna i det senmedeltida samhället kunde man också se på kyrkväggen. Det var ett myller av människor och dramatiska händelser. Bilderna har fått djup och Alberts figurer är mycket verklighetstrogna – de är individer.
Kalkmålningarna blev "nyhetsbilder”, de skildrade verkliga händelser och det senaste modet. I Härkeberga vapenhus gräver Adam medan Eva spinner. För medeltidsbonden som kände till lollardernas appell var budskapet klart:[1] ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman.”
Lollarderna var en upprorsrörelse i England i slutet av trettonhundratalet. Deras främste talesman var franciskanermunken Johan Ball. Orsaken till upproret var bl.a. att kungen med våld ville inför livegenskapen därför att de stora godsen saknade arbetskraft. Under lång tid hade också fattiga bönder och präster rest runt och ”predikat urkristendomen och gemenskapens evangelium.”.
De lollardiska predikanterna förföljdes och Johan Ball kastades i fängelse. De upproriska bönderna tågade mot London och bröt sig in i staden. Förhandlingar inleddes, men kungen lyckades med list att krossa upproret.
I Härkeberga kyrka kan man se en man med sju käppar. Han bryter sönder dem en och en. Det är legenden om de sju käpparna som användes i samband med Engelbrektsupproret. Legendens mening är enkel. Det går inte att knäcka ett knippe med käppar man måste ta dem en och en och knäcker då lätt allesammans.
Foto: Ingvar Tradefelt. Härkeberga kyrka Uppland
Bilden får inte förväxlas med en annan i samma kyrka. Den föreställer Maria trolovning och de som bryter sönder sina käppar gör det i vrede över att de inte blev trolovade med den unga Maria.
Målningarna i vapenhuset hör ihop – liksom de inne i kyrkan. Vid sidan om mannen med de sju käpparna kan man se en bonde som bär en skadad. Båda stirrar förvånat på mannen med de sju käpparna – han berättar för dem om sin erfarenhet. Under bilden finns också lyckans hjul med en adelsman. Med större tydlighet kan inte dåtidens händelser illustreras.
[1] Lollarder, Lollärder, (sannolikt av höll, lollen, lullen, ”lalla”, sjunga sakta), en religiös sekt som uppträdde först efter en sjukdomsepidemi i Antwerpen år 1300. Man ägnade sig åt att vårda sjuka och skaffa döda en begravning, därav sjungande uppmärksammade sånger. Efter sitt skyddshelgon kallades de också alexianer. De blev snart misstänkta för kätteri och namnet lollarder blev en kättarbeteckning.
1 kommentar:
Om detta finns det inte mycket att säga ännu, men jag återkommer.
Skicka en kommentar